Entreprenöriellt lärande passar alla!

En av hörnstenarna i entreprenöriellt lärande är att skapa ett klimat i skolan som på ett konkret och tydligt sätt stimulerar elevens inre motivation. Ibland får vi hör att entreprenöriellt lärande inte passar alla elever. Men frågan är om det är ett korrekt uttryck? De flesta som säger så stirrar sig blinda på att entreprenöriellt lärande skulle vara entydigt med projektarbeten (eller nån annan metod) i alla ämnen, det menar inte vi. Ett resultat av entreprenöriellt lärande är alltid inre motivation, så uttrycket måste i så fall formuleras om till: ”Inre motivation passar inte alla elever”. Då blir det uppenbart va? Så klart att entreprenöriellt lärande passar alla. Däremot kan det ta olika lång tid för olika elever innan den inre motivationen dominerar och det kan krävas en lång rad olika strategier för att nå fram.

Hur kan det bli fel?

Ibland möter vi skepsis och tvivel både i lärarkollegiet och bland föräldrar. Frågor som ”men hur vet vi att eleverna lär sig något?”, ”hur vet vi att de får med sig det de ska?”, ”tänk om de missar något?”. Någon annan tvivlar på att ”svaga” elever verkligen klarar ta ansvar för sig själva och sina studier.
Igår satt jag med i ett utvecklingsråd där elever, pedagoger och näringslivsfolk möttes för att diskutera utvecklingen av ett program med entreprenöriellt lärande som bas. Eleverna – de var sex stycken – var de mest dominerande om man bortser från ordföranden. De kom med mest konstruktiva förslag gällande marknadsföring och kommunikation. De hade otroligt mkt synpunkter och förslag på hur informationen bör vinklas för att föräldrar och andra skall förstå hur de arbetar i programmet. En kille som kom till programmet oerhört skoltrött efter 9 års tragglande uttryckte sig såhär ”utan den här arbetsformen hade jag aldrig fått den drivkraft jag har idag, nu tar jag ansvar för mig själv”. På sin APU-tid driver han ett personligt projekt där han förverkligar en dröm; att skriva en bok. Under tidigare 9 års skoltid hade han knappt skrivit en A4-sida text i följd. En annan mycket högpresterande ung dam sa att under hela sin tidigare skoltid hade hon varit en riktigt högpresterande ”pluggis” med mycket prestationsångest. Idag drev hon sina projekt baserade på sitt stora intresse för juridikfrågor, hade kontakt med flera jurister (som bollplank) och gjorde egna besök vid tingsrätten.
Hur kan det bli fel när man utgår från elevers drömmar, intressen och styrkor i en integrerad ämnesundervisning? Jag skulle så gärna vilja ha en preciserad bild av det som riskerar bli ”fel”? För i samtliga fall som vi har erfarit har ”resultatet” blivit enormt drivande och motiverade elever som fördjupar sig i sina intresseområden medan klassiska ämneskunskaper ”följer med på köpet”. Ämnena och lärarna har blivit en resurs där elever hämtar stoff och får vägledning för sina arbeten. Hur kan det bli fel? Snälla berätta!

Motiverade elever omöjligt i traditionell skola

Idag verkar de flesta pedagoger vara ense om att den största utmaningen i det dagliga undervisningsarbetet är att locka fram elevernas motivation. Tyvärr är detta en omöjlig uppgift i det traditionella skolsystemet som kännetecknas av en undervisning som är ämnesisolerad och snuttifierad i korta lektioner mellan 40-100 minuter. Hur skulle det någonsin vara möjligt för en 14-åring att under en vecka vara motiverad för 16 olika ämnen utportionerade i kanske 25 lektioner som leds av olika personer? 40 veckor om året. Men lek med tanken, vad skulle hända om eleverna var motiverade? Ja, så länge alla elever är motiverade för samma sak och då helst samma sak som läraren så är det en tacksam situation. Men det kommer aldrig att hända. Den enda hållbara motivationen är den inre motivationen. Den kännetecknas av att ta utgångspunkt i den enskildes personliga förutsättningar såsom intressen, drömmar, känslor, tankar, idéer, etc. Det faller på sin egen orimlighet att den inre motivationen skull kunna administreras och ledas i det klassiska skolsystemet. Därför behövs ett radikalt paradigmskifte i hur en skola organiseras och hur undervisningsarbetet bedrivs. Det är precis det som entreprenöriellt lärande handlar om! Är det inte dags nu? Har inte tillräckligt många pedagoger bränt ut sig och tillräckligt många elevers entusiasm slocknat?

Rätt träning?

För varje komplext problem finns en lösning som är enkel, lättillgänglig och fel.

Med det skrivet vill vi säga att entreprenöriellt lärande, enligt vår definition, inte är alldeles enkelt att lära sig. Det är inte lättillgängligt och det tar lite tid innan man som pedagog har ställt om. Varför är det inte enkelt och lättillgängligt? För att vår definition handlar om att sätta sig in i hur vi förstår det "mänskliga psyket" och mänskligt lärande utifrån ett humanpsykologiskt, biologiskt och ett psykodynamiskt perspektiv - snarare än ett betingat.

Ur ett arbetspsykologiskt perspektiv bygger vi upp stödverktyg för hur vi stimulerar och stöder varje unik individ. Det är komplext - men om ett tag är det inte svårt. När den gamla mallen för hur en lärare ska vara, bete sig och tänka är lagd på hyllan kommer entreprenöriellt lärande kännas tryggt och komfortabelt. För vår idé är att i en klass om 30 individer ska ingen behöva behandlas lika. Det finns inget så odemokratiskt som att behandla alla lika...