Att bli sedd som individ är så grundläggande för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vår förmåga att agera konstruktivt i livet och i arbetslivet. Så också i skolan. Att bli sedd som individ är så grundläggande att om vi inte blir sedda så brakar vi ihop. I en fragmentarisk tillvaro hinner vi inte se varandra, vi hinner inte få vårt behov av att bli sedda (villkorslöst) tillgodosett. En del får svåra symptom andra lättare. I skolans värld så skär sig 2 flickor i klassen, en har ätstörning, enligt RUS-RIKS. Då har de inte nämnt hur många som har en alkoholiserad förälder, en deprimerad förälder, en kriminell förälder, en arbetslös förälder eller en helt frånvarande förälder. De har heller inte nämnt hur många som upplever prestationsångest, utseendekomplex eller rädsla för att gå till skolan p g a utanförskap och/eller mobbing. Under de senaste 10-20 åren har dock flera rapporter visat att det blivit vanligare att ungdomar är nedstämda, är oroliga, har svårt att sova och har värk. I den allmänna debatten beskrivs besvären ofta som tecken på stress. (SOU 2006:77)
Att lågt välbefinnande, bristande sociala nätverk, bristande stöd hemifrån ofta resulterar i frånvaro, lägre betyg, bristande engagemang i skolan och/eller avhopp är ingen nyhet. Som svar på detta menar somliga att hårdare tag vore på sin plats. Andra förordar tre terminer istället för två. Fler betygssteg är ytterligare förslag som utreds.
Märkligt. Vad är det som inte är tydligt? Vem/vilka är det som inte ser?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar