När vi för många år sedan satt och grunnade på hur en skola i mångt högre grad skulle kunna ta hänsyn till elevers individualitet och olika behov funderade vi på hur själva strukturen för detta skulle kunna se ut. Hur skulle undervisningen organiseras för att en dag skulle kunna vara flexibel nog för "högpresterare", "lågpresterare", "mitt-emellan-presterare" och elever med "särskilda behov"? Att dessa kategorier hamnar i citationstecken beror enbart på att för mig/oss har alla individer "särskilda behov", om man nu ska se utanför de gängse pedagognormerna. Hur som helst blev det tydligt att en form där många ämnen fick plats under en dag, utan att vara styrda i tid samt en form där inte läraren stod i centrum och krävde elevernas fokus, samt en form där flera vuxna samtidigt fanns tillgängliga för elevgruppen torde vara en form som skapade flexibilitet och utrymme för individuella initiativ och behov.
EL-strukturen är därför baserad på en struktur med ämnesövergripande projekt, där många pedagoger (oftast) finns tillgängliga för eleverna samtidigt. MEN detta är inte EL. EL uppstår när pedagoger börjat planera strategiskt för elevernas individuella processer - med självkunskap som utgångspunkt - och därefter omsätter denna planering i tillämpning. I dagsläget är det ytterst få skolor som kommit så långt i arbetet med att planera för eller att omsätta planingen för självkunskapsprocesserna, att det nästan inte går att säga att EL inte fungerar för alla. Det är en struktur som är byggd för alla, men utan insikt och kunskap om processernas betydelse faller hela den pedagogiska idén. Vi har aldrig menat att ämnesövergripande projekt eller fria arbetsformer fungerar för alla. Vi menar att dessa former skapar förutsättningar för de individuella processer som utgår från varje elev. Det passar alla! De sk "svaga" eleverna (usch vad jag ogillar uttrycket) ges utrymme att definiera sina behov och ges det stöd de efterfrågar eller ändå behöver i närmre kontakt med fler vuxna. De "högpresterande" ges utrymme att ges större utmaningar och utrymme. "Mitt-emellan-eleverna" ses inte som en grå massa av lika behov utan ges möjlighet att nyansera sina inriktningar genom att kontakten mellan de vuxna djupnar.
Vi vill verkligen poängtera - återigen - att fria, ämnesövergripande projekt INTE är detsamma som EL. Fria, ämnesövergripande projekt leder inte till att alla elever blir mer entreprenöriella. Det leder inte heller till att deras entreprenöriella kompetenser stimuleras. Det sker endast när kunskapsprocessen, tillämpningsprocessen och självkunskapsprocessen integreras i den nämnda strukturen.
måndag 10 maj 2010
fredag 22 januari 2010
En presentation av oss...
Marielle och Christer Westlund heter vi som bloggar. Som ni förstår av efternamnet är vi ett par (sedan 2000) men vi driver även företaget Me University ihop (sedan 2001). I Me University stöttar vi skolor, kommuner och regioner runt om i landet (se karta på http://www.meuniversity.com/index.php/haer-pagar-ste-utbildning) i att utforma skolverksamhet som stödjer och utvecklar elevers entreprenöriella lärande.
Vi flyttade till Sunne från Karlstad 2005 då vårt första barn André föddes. 2007 föddes Alessia som nu i dagarna blir 2 år. Dessförinnan bodde vi i Örebro och innan dess i Uddevalla där vi skapade vårt första gemensamma hem. Det var även i Uddevalla vår gemensamma vision föll på plats över hur vi vill arbeta och bidra för att vidareutveckla våra Svenska skolor.
Innan ”Uddevallatiden” arbetade vi på olika håll med olika saker och olika innehåll och det var i Uddevalla vi möttes på riktigt och lade grunden till det vi idag livnär oss på. Det var i Uddevalla som vi förstod att vi tillsammans är starkare än om vi arbetar var och en för sig. Det var i Uddevalla vi formulerade de första rubrikerna i vår första gemensamma bok ”Så tänds eldsjälar”, det var i Uddevalla vi provade ut vissa metoder och undervisningsformer och det var där vi hade vårt första egna kontor. Kontoret fick vi ha gratis i ett år och det finansierades av kommunen för att de trodde på oss. Lite pretentiöst vill vi passa på att ge Uddevalla Kommun starkt cred för denna tjänst, då det faktiskt fick oss på ”banan”. Under denna period levde vi i princip utan inkomster, så som det brukar vara i början av en företagsstart, och vi menar att det stöd vi fick i form av tilltro till vår kompetens och intresset för våra tankar och tjänster i mångt och mycket bidrog till vårt företags nuvarande existens.
Vi har vuxit från två till tio anställda de senaste två åren vilket visar udden av Uddevalla kommuns ettåriga investering. Lena Cederholm, Owe Westberg och Lars Hultberg är alltså bidragande (om än långt ifrån avgörande) till att vi sitter i Sunne idag 2010 och bloggar om entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Ser fram emot en levande dialog med Er läsare.
Hälsningar,
Marielle & Christer
Vi flyttade till Sunne från Karlstad 2005 då vårt första barn André föddes. 2007 föddes Alessia som nu i dagarna blir 2 år. Dessförinnan bodde vi i Örebro och innan dess i Uddevalla där vi skapade vårt första gemensamma hem. Det var även i Uddevalla vår gemensamma vision föll på plats över hur vi vill arbeta och bidra för att vidareutveckla våra Svenska skolor.
Innan ”Uddevallatiden” arbetade vi på olika håll med olika saker och olika innehåll och det var i Uddevalla vi möttes på riktigt och lade grunden till det vi idag livnär oss på. Det var i Uddevalla som vi förstod att vi tillsammans är starkare än om vi arbetar var och en för sig. Det var i Uddevalla vi formulerade de första rubrikerna i vår första gemensamma bok ”Så tänds eldsjälar”, det var i Uddevalla vi provade ut vissa metoder och undervisningsformer och det var där vi hade vårt första egna kontor. Kontoret fick vi ha gratis i ett år och det finansierades av kommunen för att de trodde på oss. Lite pretentiöst vill vi passa på att ge Uddevalla Kommun starkt cred för denna tjänst, då det faktiskt fick oss på ”banan”. Under denna period levde vi i princip utan inkomster, så som det brukar vara i början av en företagsstart, och vi menar att det stöd vi fick i form av tilltro till vår kompetens och intresset för våra tankar och tjänster i mångt och mycket bidrog till vårt företags nuvarande existens.
Vi har vuxit från två till tio anställda de senaste två åren vilket visar udden av Uddevalla kommuns ettåriga investering. Lena Cederholm, Owe Westberg och Lars Hultberg är alltså bidragande (om än långt ifrån avgörande) till att vi sitter i Sunne idag 2010 och bloggar om entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Ser fram emot en levande dialog med Er läsare.
Hälsningar,
Marielle & Christer
Entreprenörskap - en fråga om att leva över eller under rädslor
När jag första gången klev in på Högskolan i Karlstad 1989 var jag rädd. Jag kände mig liten. Jag funderade på vad jag hade där att göra. Jag var ju bara från Sunne och hade ingen akademisk historia att referera till. Alla som jag mötte framstod som oändligt mycket mer kunniga, smarta och lämpade att studera. Men, med bara lite mod gick det ju faktiskt att bryta in i den akademiska världen. Efter ganska kort tid steg självförtroendet. Det var ju inte så svårt och alla andra var ju inte så mycket smartare. Efter tre års studier började jag undra vad meningen med all kunskap var. Vad skulle jag med allt detta till? Av en slump råkade jag föra denna fundering öppet med alla jag mötte och det dröjde inte länge förrän jag hittade fler med liknande tankar. Det drog mig in i studentkårens aktiviteter. Det konstiga är att även där kände jag mig liten och osäker. Vad har jag att komma med? Men även där insåg jag ganska snart att mina tankar var respekterade och inte alls dumma. Med bas i studentkåren fick jag vara med om en oerhört kreativ och dynamisk tid. Inom loppet av två år hade jag fått vara med och verkligen skapa förändring på högskolan och initierat nya organisationer. Bland annat startade vi stiftelsen Drivhuset som idag finns på 12 universitet och högskolor. I denna mylla föddes mitt intresse för motivation, lärande och entreprenörskap. Jag fattade att när jag tog mina egna tankar på allvar, delade dem med andra och inte sopade dem under mattan. Ja, då påverkades även hur mitt liv kom att gestalta sig. Vi var många studenter som fick uppleva det klimat som accepterade tankar och idéer och dessutom gav utrymme för handling, vilket bidrog till många studenters väg till ett entreprenöriellt liv.
På vägen bort från högskolan är det balansen mellan att gå in i nya världar, där jag känt mig liten och rädd och respekten för de egna värderingarna som lett mig framåt. Jag blev aldrig riktigt bekväm i att gå i andras fotspår utan vill utforska nya vägar för att ifrågasätta det existerande. Det har tagit mig till resor i USA, i Indien och flera andra länder. Varje gång när det varit dags för något nytt har alltid den där magiska spänningen infunnit sig: Kommer det att gå? Ja det är klart att det gör, men ingen har ju gjort det förut. Nä, men då finns det ju heller inget bevis för att det inte går. Och vad är det värsta som kan hända?
På senare år har jag fattat att det är denna resa alla entreprenörer går igenom. Det finns en inre tanke, idé eller känsla som får ett utrymme och respekt i personen som har dem. Om denna person samtidigt får uppleva ett yttre klimat där samma respekt och utrymme finns, då kan vad som helst hända. Självklart kan det tyckas, men i praktiken har jag funnit det ovanligt att alla bitarna är på plats. Ibland finns tankarna och känslorna som vill bli lyssnade på, men personerna som har dem lyssnar inte. När personen lyssnar finns inte alltid klimatet där de kan växa. Entreprenörskap bygger på att vi lyssnar på varandra och vad som är viktigt för var och en. Samt att vi ger varandra utrymme att agera utifrån dessa tankar.
När jag träffade Marielle hittade jag äntligen en annan människa som tog sina egna tankar och känslor på allvar och som sökte efter klimat där de kunde leda till handling. Att våra tankar dessutom föll inom samma kunskapsfält var ju extra stimulerande. Vi kunde ju inte annat än börja leva ihop och tillsammans leta efter det bästa klimatet för vad som var viktigt för oss att få börja expandera. Så med utgångspunkt i Uddevalla sökte vi i flera år efter en skola som vill öppna upp sina dörrar och där det fanns ett klimat för nytänkande. Vi knackade faktiskt på i bortåt 20 kommuner innan vi kände att vi träffade rätt och landade i Sunne och hos dåvarande förvaltningschef Jan-Olof Appel och därefter hos Inga-Lill på BrobyGrafiska. Dessa två ledare förstod att skapa ett utrymme för nya tankar att få ta plats. Vi fick här utrymme att föra in vårt pedagogiska tänk i ett gymnasieprogram.
De senaste två åren arbetar vi uteslutande med att stötta de skolor som vill sätta elevernas drivkraft i centrum. Alla våra egna upplevelser har vi kombinerat med olika vetenskapliga teorier och byggt de utbildningsprogram som vi idag arbetar med. Villkoret för alla våra utbildningar idag är att de ska göra det möjligt för var och en att lyssna på sina egna idéer, att ta dem på allvar och visa hur de kan skapa en värld där det finns möjlighet att agera utifrån dessa personliga förutsättningar. När vi arbetar med vuxna (18+) brukar det ta högst ett par dagar tills de egna tankarna, känslorna och talangerna är identifierade, lyssnade på och inarbetade i ett sammanhang där de kan få komma till handling. Därmed föds en otroligt dynamisk handlingskraft och vitalitet. Kraft som annars går i dvala. Det är känt sedan länge att entreprenörer generellt sett har god hälsa. Jag tycker inte det är så konstigt: de lyssnar på sig själva och sina behov.
/c
På vägen bort från högskolan är det balansen mellan att gå in i nya världar, där jag känt mig liten och rädd och respekten för de egna värderingarna som lett mig framåt. Jag blev aldrig riktigt bekväm i att gå i andras fotspår utan vill utforska nya vägar för att ifrågasätta det existerande. Det har tagit mig till resor i USA, i Indien och flera andra länder. Varje gång när det varit dags för något nytt har alltid den där magiska spänningen infunnit sig: Kommer det att gå? Ja det är klart att det gör, men ingen har ju gjort det förut. Nä, men då finns det ju heller inget bevis för att det inte går. Och vad är det värsta som kan hända?
På senare år har jag fattat att det är denna resa alla entreprenörer går igenom. Det finns en inre tanke, idé eller känsla som får ett utrymme och respekt i personen som har dem. Om denna person samtidigt får uppleva ett yttre klimat där samma respekt och utrymme finns, då kan vad som helst hända. Självklart kan det tyckas, men i praktiken har jag funnit det ovanligt att alla bitarna är på plats. Ibland finns tankarna och känslorna som vill bli lyssnade på, men personerna som har dem lyssnar inte. När personen lyssnar finns inte alltid klimatet där de kan växa. Entreprenörskap bygger på att vi lyssnar på varandra och vad som är viktigt för var och en. Samt att vi ger varandra utrymme att agera utifrån dessa tankar.
När jag träffade Marielle hittade jag äntligen en annan människa som tog sina egna tankar och känslor på allvar och som sökte efter klimat där de kunde leda till handling. Att våra tankar dessutom föll inom samma kunskapsfält var ju extra stimulerande. Vi kunde ju inte annat än börja leva ihop och tillsammans leta efter det bästa klimatet för vad som var viktigt för oss att få börja expandera. Så med utgångspunkt i Uddevalla sökte vi i flera år efter en skola som vill öppna upp sina dörrar och där det fanns ett klimat för nytänkande. Vi knackade faktiskt på i bortåt 20 kommuner innan vi kände att vi träffade rätt och landade i Sunne och hos dåvarande förvaltningschef Jan-Olof Appel och därefter hos Inga-Lill på BrobyGrafiska. Dessa två ledare förstod att skapa ett utrymme för nya tankar att få ta plats. Vi fick här utrymme att föra in vårt pedagogiska tänk i ett gymnasieprogram.
De senaste två åren arbetar vi uteslutande med att stötta de skolor som vill sätta elevernas drivkraft i centrum. Alla våra egna upplevelser har vi kombinerat med olika vetenskapliga teorier och byggt de utbildningsprogram som vi idag arbetar med. Villkoret för alla våra utbildningar idag är att de ska göra det möjligt för var och en att lyssna på sina egna idéer, att ta dem på allvar och visa hur de kan skapa en värld där det finns möjlighet att agera utifrån dessa personliga förutsättningar. När vi arbetar med vuxna (18+) brukar det ta högst ett par dagar tills de egna tankarna, känslorna och talangerna är identifierade, lyssnade på och inarbetade i ett sammanhang där de kan få komma till handling. Därmed föds en otroligt dynamisk handlingskraft och vitalitet. Kraft som annars går i dvala. Det är känt sedan länge att entreprenörer generellt sett har god hälsa. Jag tycker inte det är så konstigt: de lyssnar på sig själva och sina behov.
/c
Hur formas en entreprenör?
Jag, Marielle, är född och uppvuxen i småföretagarmeckat Gnosjö i Småland. Jag växte upp på landet, utan mycket mer till underhållning och sysselsättning än kottarna i skogen, bäcken, lammen i hagen och blommorna på ängen. Det var 7 km till närmaste kiosk och veckans höjdpunkt var när butiksvagnen rullade in på torsdagseftermiddagar (alltså en butiksinredd lastbil) och vi kunde panta flaskor och köpa kolor för 25 öre styck.
Jag tror att det var i denna miljö som min drivkraft och mitt skapande tog fart, för om inte jag såg till att något hände, så hände inget.
När jag tittar tillbaka på min barndom idag och reflekterar över valda moment i tillvaron så ser jag vissa delar som särskilt varit betydelsefulla för mig (och numera oss) och vår nuvarande ”framgång” som företagare/entreprenörer:
- Att jag fick styra över min tid, leken och skapandet utan speciellt mycket vuxen inblandning.
- Att jag insåg tidigt att vuxna inte alltid vet bättre än jag själv, fastän jag ”bara var ett barn”
- Att jag fick vara med de vuxna ”på riktigt” så gott jag kunde i verkstaden (”alla” föräldrar hade en verkstad där de jobbade)
- Att jag var skoltrött redan i årskurs tre på lågstadiet
- Att jag hade många vuxna utanför familjen att knyta an till. Jag ”adopterade” tidigt flera extra mor- och farföräldrar
- Att jag vid 20 års ålder hade arbetat på lika många företag (helger, lov och efter gymnasiet).
- Att jag flyttade hemifrån när jag var femton
- Att jag nästan aldrig upplevde mig sedd i skolan
- Att jag nästan alltid upplevde mig sedd och accepterad av vuxna runt mig
- En nära-döden-upplevelse
- Att jag tidigt fick chansen att upptäcka spänningen i att möta nya människor och nya kulturer
- En rad motgångar
- Att jag hade flera ventiler när livet blev tufft: hästar, kampsport och skapande
Jag fann mitt kall i livet vid 20 års ålder och det började med en vision. Det finns för mig ett ”livet före” och ett ”livet efter” visionens inträde. Visionen löd; ”självkunskap är utgångspunkten för allt lärande”. Så enkelt och så kraftfullt.
De tre första personerna jag vågade delge min vision för sa ”wow”. Tack för det Sven-Åke Falkeby, rektor på Gnosjöandans kunskapscentrum. Tack kära farfar uppe i himlen och tack Elisabeth Wannebo för att du stått ut med mig som vän och kollega under alla researchtimmar, ansökningar, möten, resor och tack för allt dygnet-runt-slit när vi tillsammans startade Drivhuset vid Högskolan Väst.
När visionen landat i mig om att lilla jag kan, får, ska, bör, vill vara delaktig i att skapa nya strukturer för lärande och arbete, då började jag känna mening med allt lärande och arbete själv. När jag själv fick en riktning för all den drivkraft jag fötts med så öppnade sig plötsligt hela världen. Allt var spännande – allt var möjligt.
Jag mötte oerhört många skeptiker på vägen, men visionen var så mycket starkare än deras negativa inflytande. Och kunde det här hända mig, så kan det väl hända alla? Jo, så måste det vara. Och det tror jag ännu när jag kryddat visionen med några års högskole-/universitetsstudier, privata utbildningar, ännu fler år av eget utforskanden och möten med stora och små inom skolvärlden, utanför skolvärlden i mötet med beslutsfattare, politiker, entreprenörer, företagsledare och gurus inom diverse fält. Och när jag ser in i ögonen på de barn, ungdomar och pedagoger och rektorer som integrerat ”Självkunskap i skolan som utgångspunkt för allt lärande” då känner jag bara tacksamhet för att det var mig som visionen slog ned i. Vilken resa att få vara med om! Gör det mig till entreprenör?
När man slår upp ordet ”entreprenör” i Wikipedia så står det bland annat ”en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång”. Markus vid vattenlandet som bloggat här tidigare hänvisade till en riktig entreprenör som ”någon som hade ett garage som var större än huset”. Och i båda dessa bemärkelser kanske jag inte kvalificerar mig som entreprenör, eftersom jag snarare arbetar smart än hårt och vi äger inget garage. Men drivkraft äger jag – det är jag – är inte alla driftiga från födseln?
Och när jag tänker på alla de framgångsrika entreprenörer och företagare jag känner och dem jag mött på min resa, så är det väldigt många som nämner känslan, ansvaret, inflytandet, utmaningarna, livsstilen samt önskan om att få syssla med det man tycker om och skänker meningsfullhet – varje dag, som främsta drivkraft för sitt idéförverkligande. Man vill komma till sin rätt och göra rätt för sig, helt enkelt. Ett eldsjälens signum.
För min del blev min uppväxt och mina livsvillkor katalysatorer för ”min” och numera ”vår” affärsidé. Jag hade inte turen att få en god start på livet i skolan, men det vägdes upp av en trygg social arena utanför skolan. Och en utmaning ledde till något gott. För väldigt många elever i grund- och gymnasieskolan finns det framöver en pedagogisk form som stöttar deras inre drivkraft och som ger varje elev möjlighet och utrymme att blomstra.
Att bygga på var och ens drömmar och intressen, styrkor och talanger, erfarenheter och utmaningar är ett effektivt sätt att förebygga marginalisering, utanförskap och ohälsa.
För vår utgångspunkt är att alla vill komma till sin rätt och göra rätt för sig. Vår övertygelse är att det bor en eldsjäl i oss alla. Vad tror du?
Jag tror att det var i denna miljö som min drivkraft och mitt skapande tog fart, för om inte jag såg till att något hände, så hände inget.
När jag tittar tillbaka på min barndom idag och reflekterar över valda moment i tillvaron så ser jag vissa delar som särskilt varit betydelsefulla för mig (och numera oss) och vår nuvarande ”framgång” som företagare/entreprenörer:
- Att jag fick styra över min tid, leken och skapandet utan speciellt mycket vuxen inblandning.
- Att jag insåg tidigt att vuxna inte alltid vet bättre än jag själv, fastän jag ”bara var ett barn”
- Att jag fick vara med de vuxna ”på riktigt” så gott jag kunde i verkstaden (”alla” föräldrar hade en verkstad där de jobbade)
- Att jag var skoltrött redan i årskurs tre på lågstadiet
- Att jag hade många vuxna utanför familjen att knyta an till. Jag ”adopterade” tidigt flera extra mor- och farföräldrar
- Att jag vid 20 års ålder hade arbetat på lika många företag (helger, lov och efter gymnasiet).
- Att jag flyttade hemifrån när jag var femton
- Att jag nästan aldrig upplevde mig sedd i skolan
- Att jag nästan alltid upplevde mig sedd och accepterad av vuxna runt mig
- En nära-döden-upplevelse
- Att jag tidigt fick chansen att upptäcka spänningen i att möta nya människor och nya kulturer
- En rad motgångar
- Att jag hade flera ventiler när livet blev tufft: hästar, kampsport och skapande
Jag fann mitt kall i livet vid 20 års ålder och det började med en vision. Det finns för mig ett ”livet före” och ett ”livet efter” visionens inträde. Visionen löd; ”självkunskap är utgångspunkten för allt lärande”. Så enkelt och så kraftfullt.
De tre första personerna jag vågade delge min vision för sa ”wow”. Tack för det Sven-Åke Falkeby, rektor på Gnosjöandans kunskapscentrum. Tack kära farfar uppe i himlen och tack Elisabeth Wannebo för att du stått ut med mig som vän och kollega under alla researchtimmar, ansökningar, möten, resor och tack för allt dygnet-runt-slit när vi tillsammans startade Drivhuset vid Högskolan Väst.
När visionen landat i mig om att lilla jag kan, får, ska, bör, vill vara delaktig i att skapa nya strukturer för lärande och arbete, då började jag känna mening med allt lärande och arbete själv. När jag själv fick en riktning för all den drivkraft jag fötts med så öppnade sig plötsligt hela världen. Allt var spännande – allt var möjligt.
Jag mötte oerhört många skeptiker på vägen, men visionen var så mycket starkare än deras negativa inflytande. Och kunde det här hända mig, så kan det väl hända alla? Jo, så måste det vara. Och det tror jag ännu när jag kryddat visionen med några års högskole-/universitetsstudier, privata utbildningar, ännu fler år av eget utforskanden och möten med stora och små inom skolvärlden, utanför skolvärlden i mötet med beslutsfattare, politiker, entreprenörer, företagsledare och gurus inom diverse fält. Och när jag ser in i ögonen på de barn, ungdomar och pedagoger och rektorer som integrerat ”Självkunskap i skolan som utgångspunkt för allt lärande” då känner jag bara tacksamhet för att det var mig som visionen slog ned i. Vilken resa att få vara med om! Gör det mig till entreprenör?
När man slår upp ordet ”entreprenör” i Wikipedia så står det bland annat ”en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång”. Markus vid vattenlandet som bloggat här tidigare hänvisade till en riktig entreprenör som ”någon som hade ett garage som var större än huset”. Och i båda dessa bemärkelser kanske jag inte kvalificerar mig som entreprenör, eftersom jag snarare arbetar smart än hårt och vi äger inget garage. Men drivkraft äger jag – det är jag – är inte alla driftiga från födseln?
Och när jag tänker på alla de framgångsrika entreprenörer och företagare jag känner och dem jag mött på min resa, så är det väldigt många som nämner känslan, ansvaret, inflytandet, utmaningarna, livsstilen samt önskan om att få syssla med det man tycker om och skänker meningsfullhet – varje dag, som främsta drivkraft för sitt idéförverkligande. Man vill komma till sin rätt och göra rätt för sig, helt enkelt. Ett eldsjälens signum.
För min del blev min uppväxt och mina livsvillkor katalysatorer för ”min” och numera ”vår” affärsidé. Jag hade inte turen att få en god start på livet i skolan, men det vägdes upp av en trygg social arena utanför skolan. Och en utmaning ledde till något gott. För väldigt många elever i grund- och gymnasieskolan finns det framöver en pedagogisk form som stöttar deras inre drivkraft och som ger varje elev möjlighet och utrymme att blomstra.
Att bygga på var och ens drömmar och intressen, styrkor och talanger, erfarenheter och utmaningar är ett effektivt sätt att förebygga marginalisering, utanförskap och ohälsa.
För vår utgångspunkt är att alla vill komma till sin rätt och göra rätt för sig. Vår övertygelse är att det bor en eldsjäl i oss alla. Vad tror du?
Vem är du?
Jag har tänkt på en sak. När jag är i Sunne och träffar olika människor så får jag ofta frågan vilka mina föräldrar är. Å när jag berättar så hör jag hur den som frågan säger ”Jaha, ja ja, då vet jag vem du är.” När jag reser på andra ställen där ingen känner mina föräldrar så får jag naturligtvis samma fråga ibland. Å så berättar jag något om mig själv. Det brukar ju då komma fram att jag är från Sunne. Då säger nästan alltid de som lyssnar ”Jaha, är du från Sunne? Vad spännande. Det är så vackert där. Där har jag varit?” En del lägger till ”Å där händer väl ganska mycket va?”. När detta är konstaterat blir jag ju placerad i ett fack. När jag reste i USA för några år sedan och det framkom att jag var från Sverige så var det inte ovanligt att många dörrar per automatik öppnade sig. Amerikanerna sa: ”Wow, är du från Sverige. Jag har också en förfader från Sverige.” De ville tydliggöra hur vi hörde ihop och de såg ofta Sverige som ett föregångsland och jag blev en representant för något gott och bemött därefter.
Är det inte intressant att beroende på var i världen vi är, så ”är” vi olika människor? Och våra möjligheter framåt blir påverkade av detta. Hur bemöter du nya människor? Hur gör du för att bestämma vilka de är? Vilka möjligheter skapar vi för varandra? Entreprenörskap handlar ju i mångt och mycket om vilka möjligheter vi skapar för varandra. Eller vad tänker du? Vem är du?
Är det inte intressant att beroende på var i världen vi är, så ”är” vi olika människor? Och våra möjligheter framåt blir påverkade av detta. Hur bemöter du nya människor? Hur gör du för att bestämma vilka de är? Vilka möjligheter skapar vi för varandra? Entreprenörskap handlar ju i mångt och mycket om vilka möjligheter vi skapar för varandra. Eller vad tänker du? Vem är du?
Kvinnors företagande
När jag första gången hörde uttrycket kvinnligt företagande trodde jag att det var temat för en enstaka föreläsning och inte ett faktiskt begrepp. Parallellt med begreppets, och numer även rörelsens, utbredning som ju bottnar i akademiska underlag och resulterat i politiska beslut, började jag rentav känna mig lite stött. För plötsligt överöstes jag av råd och insinuationer jag inte bett om och jag blev ett objekt för EU, ett ”något” som behövde stöd och åtgärder. Ett målområde för EU precis som en glesbygd eller en fabrik i Bengtsfors. I samma veva som begreppet kvinnligt företagande gjorde entré började det dessutom dimpa in inbjudningar till ”kvinnliga nätverk” som skulle ”stärka mig och mitt företagande”: Trevligt samkväm kring en väl vald föreläsning (av en man ofta) som livnär sig som föreläsare. En föreläsare som jag fick ”förmånen” att lyssna till riktade fem välmenta tips till oss kvinnor varav en löd ungefär såhär:
Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till.
Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.”
Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya?
Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd.
Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till.
Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.”
Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya?
Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd.
Vem är du? Vem är entreprenören?
För några år sedan bodde vi Karlstad och skulle köpa ny bil. Vi var helt öppna för vad vi skulle ha och åkte runt till alla större bilhandlare. Vi slogs ganska snabbt av att i mötet med bilförsäljarna exkluderades ofta Marielle på ett subtilt sätt i samtalen. ”Jahaaa. En firmabil, vad driver du för verksamhet Christer?” eller ”Så då kommer vi till ekonomibiten, hur har du lagt upp nuvarande kontrakt?” eller ”jaha, ni jobbar ihop. Hur länge har du varit med i bilden då? (riktat mot Marielle). Efter några besök insåg vi att här i Värmland fanns en lång tradition av att det är mannen som köper ny bil. Som experiment när vi kom till Skoda-handlaren så sa Marielle ”Hej, jag är ute efter en ny firmabil.” Varpå handlaren vänder sig till mig och frågar ”Jaha, och vad är hon ute efter?” Vi vände i dörren och bestämde oss för att köpa bil av den förste handlare som tilltalade oss bägge. Vi fick gå till ganska många bilhallar och det var bara en som gjorde det. Så klart var det en kvinna…
Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?
Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”
Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?
Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?
Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”
Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
