När jag första gången hörde uttrycket kvinnligt företagande trodde jag att det var temat för en enstaka föreläsning och inte ett faktiskt begrepp. Parallellt med begreppets, och numer även rörelsens, utbredning som ju bottnar i akademiska underlag och resulterat i politiska beslut, började jag rentav känna mig lite stött. För plötsligt överöstes jag av råd och insinuationer jag inte bett om och jag blev ett objekt för EU, ett ”något” som behövde stöd och åtgärder. Ett målområde för EU precis som en glesbygd eller en fabrik i Bengtsfors. I samma veva som begreppet kvinnligt företagande gjorde entré började det dessutom dimpa in inbjudningar till ”kvinnliga nätverk” som skulle ”stärka mig och mitt företagande”: Trevligt samkväm kring en väl vald föreläsning (av en man ofta) som livnär sig som föreläsare. En föreläsare som jag fick ”förmånen” att lyssna till riktade fem välmenta tips till oss kvinnor varav en löd ungefär såhär:
Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till.
Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.”
Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya?
Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd.
fredag 22 januari 2010
Vem är du? Vem är entreprenören?
För några år sedan bodde vi Karlstad och skulle köpa ny bil. Vi var helt öppna för vad vi skulle ha och åkte runt till alla större bilhandlare. Vi slogs ganska snabbt av att i mötet med bilförsäljarna exkluderades ofta Marielle på ett subtilt sätt i samtalen. ”Jahaaa. En firmabil, vad driver du för verksamhet Christer?” eller ”Så då kommer vi till ekonomibiten, hur har du lagt upp nuvarande kontrakt?” eller ”jaha, ni jobbar ihop. Hur länge har du varit med i bilden då? (riktat mot Marielle). Efter några besök insåg vi att här i Värmland fanns en lång tradition av att det är mannen som köper ny bil. Som experiment när vi kom till Skoda-handlaren så sa Marielle ”Hej, jag är ute efter en ny firmabil.” Varpå handlaren vänder sig till mig och frågar ”Jaha, och vad är hon ute efter?” Vi vände i dörren och bestämde oss för att köpa bil av den förste handlare som tilltalade oss bägge. Vi fick gå till ganska många bilhallar och det var bara en som gjorde det. Så klart var det en kvinna…
Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?
Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”
Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?
Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?
Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”
Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?
En dag på jobbet
05.00-06.00 De vaknar klockan fem trettio idag de små liven. Jag drar på det in i det sista. Välling, kläder på, packa väska, borsta hår och tänder och så leka en stund innan vi åker iväg till dagis. Jaha vovven ska med. Jaha bilen ska med. Nähä inte den bilen. Nähä inte de skorna. Åh glömde vi vattenflaska och galonbyxorna idag när ni skulle ut till skogen. Oooops. Hoppas fröknarna har en extraflaska och kvarglömda galonisar... Därefter hem igen för att duscha och byta om (vem vill gå till kontoret i morgonrufs och gammal fleecetröja?) .
08.30 Sätter mig i bilen och kör till kontoret. Christer ringer oftast vid den här tiden och frågar och ditten och datten och berättar läget runt någon utbildningsgrupp. Jag funderar och känner efter och svarar utifrån magkänsla. Sitter kvar i bilen på parkeringen och pratar innan jag går till kontoret ovanför Fryksdalens Sparbank sen sedan en månad. (Kom gärna och hälsa på!) Hälsar på Mattias och Linnea. Kokar kaffe. Diskar gamla muggar om ingen annan hunnit före. Kollar igenom mailen och besvarar dem.
9.30 -12.00 Fokuserad ”skapartid”. Jag skriver manus, korrekturläser, skriver projektplaner, läser andras idéskisser och samarbetsförslag, utvecklar idéer osv. Pratar helst inte i telefon under denna tid men ibland dyker Brita (Christers mamma) upp med färsk äppelkaka och då går det ju faktiskt inte att tacka nej! Telefonen ringer ibland ofta och ibland sällan. Alltid undrar nära och kära om vi är ”hemma” och har något för oss. Många tror att vi jobbar lite när vi känner för det eftersom vi syns både här och där dagtid. Vilket också är delvis sant.
Lunchar på Saffran (vilken välsignelse för Sunne!!!) med Sara och njuter av fantastisk mat i fin miljö och social kontakt som inte handlar om barn eller jobb. Lyssnar, hellre än att prata och då andäktigt till exotiska ting som filmpriser, utställningar, bortsprungna getter från Lillängen och personliga grubblerier. Jo, även entreprenörer som Sara (och jag) har det.
13.30-15.30 Genomgång av Mattias arbete. Genomgång av Linneas arbete. Huuuuh. Är klockan redan 14.30? Mamma ringer och undrar om vi tänkt komma till Småland snart? Farmor undrar och Vaari frågar ofta. Ja. Jo vissts vill vi det! Kan vi höras ikväll? Sms från David; ses i eftermiddag? Sms:ar tillbaka: ja, kom över efter dagis. Går igenom ”to-do-listan” och hämtar en kopp kaffe till. Linnea meddelar att hon slutar tidigt hela veckan. Mattias undrar om jag har lust att kolla på nya hemsidan. Såklart jag har. Men inte nu. Ska bara skriva klart korrekturen och skicka till reklambyrån. Äsch klockan 15.15. dags att hämta barnen på dagis. Farmor Brita ringer på vägen. Kommer vi och hälsar på idag? Hon har bakat bullar. Ja en kortis i alla fall. André fick låna flaska och galonisar men ta med nästa gång. Såklart! Lapp i facket om Fotografering nästa vecka samt info om att det går löss. Byt mössa ofta. Hur ofta byter vi mössa? Ofta? Ibland?
16.15 landar vi hemma i huset och just i dag är det dynggrått ute och barnen är dyngtrötta så jag slänger fram lekleran och vi bygger små monster. Alessia sväljer ett. Hoppas inte det är giftigt. De blir grinigare och grinigare och vill hela tiden ha samma degklump. Jag delar alla precis lika och då tröttnar de och vill rita istället. Jag plockar fram ritgrejer och ställer mig vid spisen. David och lillpojken tittar in och är också hungriga. Alessia ritade en ”bebis” sen vill hon vara med och laga mat. André blir avundsjuk och drar fram två stolar så att vi är tre som trängs vid spisen. Davids lillpojke vill också vara med så jag tar honom under armen. David själv sjönk väldigt djupt in i annonserna i Sunnenytt. Undrar vad BVC skulle säga om de såg oss nu.
19.30 efter mat-bokmys-tv-tandborst-nattningsrutinen är avklarad och David och Lillpojken åkt hem ringer Christer från Lerum och vi går igenom dagen, vad vi hunnit med och inte. Han frågar mig hur han ska lägga upp morgondagen och jag frågar honom hur jag ska lägga upp morgondagen. Det funkar bra så. Kollar på tv en timme; Äntligen hemma. Telefonen ringer och jag vill inte svara. Timmen är min. Bara min. Tänker att jag vill måla fondväggar överallt. Sen börjar kvällspasset.
21.00 Skypar med Elin och Linda som är i Los Angeles på utbildning. Coachar, lirkar, lyssnar. Läser och besvarar mail från deras handledare over there. Kollar igenom bokbeställningar. Läser färdigt korrekturet. Fortsätter på to-do-listan tills jag inser att jag egentligen bara MSN:at den senaste timmen.
23.15 Konstaterar att disken från middagen är odiskad och det ligger leksaker över hela golven. Just det, skulle ringt mamma. Borde slänga in en tvätt. Borde sortera och lägga in tvätten. ”Äsch”, skulle Christer ha sagt tänker jag och plockar åtminstone ur diskmaskinen och låter resten vara. Man måste ju prioritera… Nattinatti.
08.30 Sätter mig i bilen och kör till kontoret. Christer ringer oftast vid den här tiden och frågar och ditten och datten och berättar läget runt någon utbildningsgrupp. Jag funderar och känner efter och svarar utifrån magkänsla. Sitter kvar i bilen på parkeringen och pratar innan jag går till kontoret ovanför Fryksdalens Sparbank sen sedan en månad. (Kom gärna och hälsa på!) Hälsar på Mattias och Linnea. Kokar kaffe. Diskar gamla muggar om ingen annan hunnit före. Kollar igenom mailen och besvarar dem.
9.30 -12.00 Fokuserad ”skapartid”. Jag skriver manus, korrekturläser, skriver projektplaner, läser andras idéskisser och samarbetsförslag, utvecklar idéer osv. Pratar helst inte i telefon under denna tid men ibland dyker Brita (Christers mamma) upp med färsk äppelkaka och då går det ju faktiskt inte att tacka nej! Telefonen ringer ibland ofta och ibland sällan. Alltid undrar nära och kära om vi är ”hemma” och har något för oss. Många tror att vi jobbar lite när vi känner för det eftersom vi syns både här och där dagtid. Vilket också är delvis sant.
Lunchar på Saffran (vilken välsignelse för Sunne!!!) med Sara och njuter av fantastisk mat i fin miljö och social kontakt som inte handlar om barn eller jobb. Lyssnar, hellre än att prata och då andäktigt till exotiska ting som filmpriser, utställningar, bortsprungna getter från Lillängen och personliga grubblerier. Jo, även entreprenörer som Sara (och jag) har det.
13.30-15.30 Genomgång av Mattias arbete. Genomgång av Linneas arbete. Huuuuh. Är klockan redan 14.30? Mamma ringer och undrar om vi tänkt komma till Småland snart? Farmor undrar och Vaari frågar ofta. Ja. Jo vissts vill vi det! Kan vi höras ikväll? Sms från David; ses i eftermiddag? Sms:ar tillbaka: ja, kom över efter dagis. Går igenom ”to-do-listan” och hämtar en kopp kaffe till. Linnea meddelar att hon slutar tidigt hela veckan. Mattias undrar om jag har lust att kolla på nya hemsidan. Såklart jag har. Men inte nu. Ska bara skriva klart korrekturen och skicka till reklambyrån. Äsch klockan 15.15. dags att hämta barnen på dagis. Farmor Brita ringer på vägen. Kommer vi och hälsar på idag? Hon har bakat bullar. Ja en kortis i alla fall. André fick låna flaska och galonisar men ta med nästa gång. Såklart! Lapp i facket om Fotografering nästa vecka samt info om att det går löss. Byt mössa ofta. Hur ofta byter vi mössa? Ofta? Ibland?
16.15 landar vi hemma i huset och just i dag är det dynggrått ute och barnen är dyngtrötta så jag slänger fram lekleran och vi bygger små monster. Alessia sväljer ett. Hoppas inte det är giftigt. De blir grinigare och grinigare och vill hela tiden ha samma degklump. Jag delar alla precis lika och då tröttnar de och vill rita istället. Jag plockar fram ritgrejer och ställer mig vid spisen. David och lillpojken tittar in och är också hungriga. Alessia ritade en ”bebis” sen vill hon vara med och laga mat. André blir avundsjuk och drar fram två stolar så att vi är tre som trängs vid spisen. Davids lillpojke vill också vara med så jag tar honom under armen. David själv sjönk väldigt djupt in i annonserna i Sunnenytt. Undrar vad BVC skulle säga om de såg oss nu.
19.30 efter mat-bokmys-tv-tandborst-nattningsrutinen är avklarad och David och Lillpojken åkt hem ringer Christer från Lerum och vi går igenom dagen, vad vi hunnit med och inte. Han frågar mig hur han ska lägga upp morgondagen och jag frågar honom hur jag ska lägga upp morgondagen. Det funkar bra så. Kollar på tv en timme; Äntligen hemma. Telefonen ringer och jag vill inte svara. Timmen är min. Bara min. Tänker att jag vill måla fondväggar överallt. Sen börjar kvällspasset.
21.00 Skypar med Elin och Linda som är i Los Angeles på utbildning. Coachar, lirkar, lyssnar. Läser och besvarar mail från deras handledare over there. Kollar igenom bokbeställningar. Läser färdigt korrekturet. Fortsätter på to-do-listan tills jag inser att jag egentligen bara MSN:at den senaste timmen.
23.15 Konstaterar att disken från middagen är odiskad och det ligger leksaker över hela golven. Just det, skulle ringt mamma. Borde slänga in en tvätt. Borde sortera och lägga in tvätten. ”Äsch”, skulle Christer ha sagt tänker jag och plockar åtminstone ur diskmaskinen och låter resten vara. Man måste ju prioritera… Nattinatti.
Går det att förändra en skola?
Vi möter oerhört många människor (lärare och rektorer) runt om i landet som har mött de elever som gick på det gymnasieprogram där vi arbetade 05-08. Ett program som vilade på idén om det nya kunskapsparadigmet. Elever från denna årskull reste runt i hela landet och föreläste om sin skoltid under en period. Det intressanta är att många som hört dessa föreläsningar tror fortfarande (flera år senare) att eleverna varit handplockade ur någon slags ”elitgrupp”. De kan inte begripa att helt vanliga ”Sunniska” 17-18 åringar kan bli så professionella på så kort tid. Det hände senast igår när jag var i Malmö :-)
På våra utbildningar runt om i landet möter vi den ena efter den andre som upptäcker vad den nya tidens skola ger för resultat. En kvinna beskriver hur hon år efter år har fått jaga sina elever i årskurs nio att bli klara med allt i slutet av terminen för att de ska få sina sista betyg. Detta beskrev hon som mycket mödosamt. Sedan hon började med entreprenöriellt lärande (med självkunskap som utgångspunkt) har det helt vänt. Nu beskriver hon det som att eleverna jagar henne… De har en egen drivkraft och tar själva ansvar för att bli klara.
Det är oerhört intressant när vi startar upp en längre utbildning och jag kan identifiera att det finns personer som inte själva valt att vara där. En del är oerhört skeptiska till vad som ska ske. Ibland uttrycker de det som att ”Jag har inte varit på fotbildning på länge och egentligen tror jag inte på det här.” eller ”Jag ska gå i pension om ett par år, så det här är inte så viktigt för mig.” När sedan utbildningen rullar igång märker jag hur de successivt släpper försvaret. De börjar se något nytt. Kommentarer kan då komma som ”Jag vill inte gå i pension längre.” Det är en av de stora tjusningarna med det här jobbet…
En del tror inte att det går att förändra skolan, men jag har blivit övertygad om något annat genom åren. Till en början var jag själv skeptisk. I kommun efter kommun görs dramatiska omställningar. Exempelvis ställer alla skolor i Lerum om till entreprenöriellt lärande. Likaså alla 7-9 skolor i Skövde, Grästorp och Götene. I Helsingborg har man formulerat visionen att ”Hos oss förverkligar barn och unga sina drömmar - Detta är Kunskapsstaden Helsingborgs vision - Precis varje barn föds med talang. Det är vår uppgift i skolan att hitta och utveckla varje barns talang så att det i sin framtid kan förverkliga sin dröm.” I Sotenäs, Landskrona, Lidköping och på många fler orter har man tagit liknande beslut. För barnens skull. Inte för att det är enkelt, utan för att det behövs. Svensk skola kommer inom en inte alltför avlägsen framtid stå i blickfånget för hela världen, tror vi. Många kommer att vilja veta hur den nya tidens skola kan byggas! En del kallar oss ”besserwissers”, andra säger ”äntligen”. Vad säger du?
På våra utbildningar runt om i landet möter vi den ena efter den andre som upptäcker vad den nya tidens skola ger för resultat. En kvinna beskriver hur hon år efter år har fått jaga sina elever i årskurs nio att bli klara med allt i slutet av terminen för att de ska få sina sista betyg. Detta beskrev hon som mycket mödosamt. Sedan hon började med entreprenöriellt lärande (med självkunskap som utgångspunkt) har det helt vänt. Nu beskriver hon det som att eleverna jagar henne… De har en egen drivkraft och tar själva ansvar för att bli klara.
Det är oerhört intressant när vi startar upp en längre utbildning och jag kan identifiera att det finns personer som inte själva valt att vara där. En del är oerhört skeptiska till vad som ska ske. Ibland uttrycker de det som att ”Jag har inte varit på fotbildning på länge och egentligen tror jag inte på det här.” eller ”Jag ska gå i pension om ett par år, så det här är inte så viktigt för mig.” När sedan utbildningen rullar igång märker jag hur de successivt släpper försvaret. De börjar se något nytt. Kommentarer kan då komma som ”Jag vill inte gå i pension längre.” Det är en av de stora tjusningarna med det här jobbet…
En del tror inte att det går att förändra skolan, men jag har blivit övertygad om något annat genom åren. Till en början var jag själv skeptisk. I kommun efter kommun görs dramatiska omställningar. Exempelvis ställer alla skolor i Lerum om till entreprenöriellt lärande. Likaså alla 7-9 skolor i Skövde, Grästorp och Götene. I Helsingborg har man formulerat visionen att ”Hos oss förverkligar barn och unga sina drömmar - Detta är Kunskapsstaden Helsingborgs vision - Precis varje barn föds med talang. Det är vår uppgift i skolan att hitta och utveckla varje barns talang så att det i sin framtid kan förverkliga sin dröm.” I Sotenäs, Landskrona, Lidköping och på många fler orter har man tagit liknande beslut. För barnens skull. Inte för att det är enkelt, utan för att det behövs. Svensk skola kommer inom en inte alltför avlägsen framtid stå i blickfånget för hela världen, tror vi. Många kommer att vilja veta hur den nya tidens skola kan byggas! En del kallar oss ”besserwissers”, andra säger ”äntligen”. Vad säger du?
Attityder till företagen och företagarna
Där jag växte upp var det naturligt att vara företagare. Det var ingen som reagerade om någon stod i garaget en hel kväll eller en hel söndag eller hade möten en fredagskväll. Det gick bra att kombinera nytta med nöje. Hela familjen kunde sitta i garaget och hamra eller äta middag medan mötet pågick. Jag tyckte det var roligt. Men alla klimat tillåter inte hur mycket utsvävningar som helst. När min kompis Ömer gjorde entré på högskolan var det nästan ingen som pratade med honom för han pratade lite baklänges. Han hade ändå lärt sig begriplig svenska, tagit svensk gymnasieexamen (med toppbetyg) samt kommit in på en populär högskoleutbildning – allt inom ett fåtal år. Han borde vara rätt skärpt! Tänkte jag. Så tänkte inte många med mig. Men jag tror inte att han märkte att klasskamraterna drog sig undan för han hade så fullt upp med sina idéer och projekt.
-Kanske ska vi ha en pirogbar för studenter?
-Kanske ska vi ha turkisk afton?
-Kom igen vi startar Turkiska studentföreningen. Vi bjuder in Bodström (Tomas). Han gillar turkar. Jag känner Özz han kan snacka skit så Bodström kommer. (se http://www.tsaf.se/)
-Kanske kan du hjälpa mig med tentan så fixar jag sjysta oliver från Grekland?
Eller på senare år:
Hej, det är Ömer. Jag har köpt massa godisar. Vad heter dom?
Eh… jag vet inte, heter det inte bara godis?
Jag har massa godisar som jag ska göra påsar till dom men jag vet inte vad heter dom? Det finns Dumle, det finns godisbilar o nu ska jag göra godis till VM. Men vad heter mina godisar?
VM-gott kanske?
Ja! Bra! vi hörs!
(Två veckor kvar till fotbolls VM 2002 pryds varenda kiosk och butik av VM-gottepåsar från Ömer.)
Marielle, jag har en container med tvålar som jag vet inte hur jag ska flytta på den. Jag har aldrig köpt en container med tvålar förut. Ja, jag står på kajen, du kan du hjälpa mig? Vet du nån som kan köra lastbil? Jag har problem! Nämen fan inte imorgon. Det regnar ju! Tvålen ligger utan förpackning utan tak. Du ska se hur det ser ut - det bara bubblar!
Ömer skavde på folks föreställningar om ”kunskap” och ”kompetens” och hur man ”bör vara”. Idag driver han en Italiensk catering/restaurangkedja i Stockholm (http://www.ilpiatto.se/), ett hotell, ett importföretag och har över 200 anställda. Knäppisen? Inte borde han väl kunna?
Jag träffade för länge sedan en Mattias som hade hoppat av handel och kontor och tagit lån för att köpa dammsugare som han skulle sälja men istället köpte en motorcykel för, som var så rolig att dammsugarna blev liggandes. Han fick en skuld och började arbeta hos en kompis som just startat IT-företag. Han kunde inget om datorer men lånade en bok på biblioteket och tackade ja till ett uppdrag i smyg när kompisen inte var på kontoret, bara för att testa om han kunde. Han kunde. De sålde bolaget och idag har han tre nya. Ett företag för hemnära tjänster då han inte gillar att städa (http://www.bekvam.se/). Ett eventbolag (han gillar fest och att köra gocart) samt ett bolag för högkvalificerad it-teknik (http://www.surikat.se/). Han skaver rejält för en del.
Marléne livnär sig på export av sina designmönster till Japan, Tyskland och säljer över hela Sverige (http://www.siraform.se/) Hon är inflyttad till lilla Västra Ämtervik utanför Sunne i Värmland. Hon är utbildad lärare som inte ville jobba som lärare utan med egen design och formgivning. Hon gör det sen flera år, men när hon bestämt sig och sa upp sig möttes hon av erbjudandet om att ”komma tillbaka till verkligheten” ibland. Hennes man David livnär sig sedan -96 på att hålla föreläsningsshower och föreställningar ackompanjerat av musik och sin kompanjon Tor. (http://www.torochdavid.nu/) Ofta följs berömmet över deras fantastiska framföranden av frågan ”vad jobbar ni med då?”.
Gro bor i Östra Ämtervik med man och barn idag men bodde på en båt i Oslo under många år. Hon skapar dokumentärfilm, det är hennes grej. Hon frilansar även som filmfotograf (den som bär och filmar med jättekameran) och har bland annat filmat vid OS, Skid-VM, Aktuellt/Rapport, Melodifestivalen och Nobels fredsprisutdelning för att bara nämna lite av hennes förehavanden.
Både Gro och Marléne ser lugna och lagom ut vid en första anblick, men låter man bli att bestämma sig för att de bara är lagom så upptäcker man snart att de mest vågade idéerna bor och lever i dem. De tänjer på gränser i det tysta och skaver förmodligen på mångas föreställningar om vad de borde och inte borde ta sig för. ”Så himla unika verkar de ju inte vara… Det kommer aldrig att funka. Barn har de också. Och för lite erfarenhet. De vet nog inte vad de ger sig in på. Hon ser ju inte direkt ut som…” Men det är alla entreprenörernas (som jag just nämnt), deras livsval och intressen som bidrar till att de och hundratals personer kan försörja sig och sina familjer. Det är inte ”företag” eller ”regeringen” som skapar affärsidéer. Det är inte ”företag” som anställer folk. Det är knäppisar som skapar förutsättningar för det, de som skaver lite grand och utmanar lagomheten. Alla företagare eller entreprenörer jag känner är lite egna. Utåt sett eller i tysthet. De är inte som ”folk är mest”. De håller sig inte innanför de gängse ramarna. De är kanske bara lite mer av sig själva?
Mig veterligen har varje ny generation en mängd nya perspektiv och idéer att tillföra befintliga strukturer, tjänster och produkter. För om denna teori inte var sann skulle vi väl fortfarande rulla stenhjul på åkrarna? Om de äldre alltid vet bäst skulle väl Einsteins pappa skapat relativitetsteorin? Jag tror på 80- och 90-talisterna. Jag tror att de tillsammans med 2000-talisterna kommer skratta åt oss på andra sidan 80-taliststrecken när de läser i historieböcker (eller ser på youtube) om jantelagar, ojämlikhet, gubbvälden, maktspel, misstänksamhet mot nyheter och inskränkthet. Jag tror att vi är chanslösa när det gäller att hänga med i deras tankar, tempo och kompetens. Jag ser faktiskt fram emot att de tar över.
En del klimat tillåter att folk är lite mer av sig själva och tillåter de nya generationerna att göra framsteg - andra gör inte det. Hur är det egentligen i landet lagom? Vart går gränsen för hur egen man får vara?
-Kanske ska vi ha en pirogbar för studenter?
-Kanske ska vi ha turkisk afton?
-Kom igen vi startar Turkiska studentföreningen. Vi bjuder in Bodström (Tomas). Han gillar turkar. Jag känner Özz han kan snacka skit så Bodström kommer. (se http://www.tsaf.se/)
-Kanske kan du hjälpa mig med tentan så fixar jag sjysta oliver från Grekland?
Eller på senare år:
Hej, det är Ömer. Jag har köpt massa godisar. Vad heter dom?
Eh… jag vet inte, heter det inte bara godis?
Jag har massa godisar som jag ska göra påsar till dom men jag vet inte vad heter dom? Det finns Dumle, det finns godisbilar o nu ska jag göra godis till VM. Men vad heter mina godisar?
VM-gott kanske?
Ja! Bra! vi hörs!
(Två veckor kvar till fotbolls VM 2002 pryds varenda kiosk och butik av VM-gottepåsar från Ömer.)
Marielle, jag har en container med tvålar som jag vet inte hur jag ska flytta på den. Jag har aldrig köpt en container med tvålar förut. Ja, jag står på kajen, du kan du hjälpa mig? Vet du nån som kan köra lastbil? Jag har problem! Nämen fan inte imorgon. Det regnar ju! Tvålen ligger utan förpackning utan tak. Du ska se hur det ser ut - det bara bubblar!
Ömer skavde på folks föreställningar om ”kunskap” och ”kompetens” och hur man ”bör vara”. Idag driver han en Italiensk catering/restaurangkedja i Stockholm (http://www.ilpiatto.se/), ett hotell, ett importföretag och har över 200 anställda. Knäppisen? Inte borde han väl kunna?
Jag träffade för länge sedan en Mattias som hade hoppat av handel och kontor och tagit lån för att köpa dammsugare som han skulle sälja men istället köpte en motorcykel för, som var så rolig att dammsugarna blev liggandes. Han fick en skuld och började arbeta hos en kompis som just startat IT-företag. Han kunde inget om datorer men lånade en bok på biblioteket och tackade ja till ett uppdrag i smyg när kompisen inte var på kontoret, bara för att testa om han kunde. Han kunde. De sålde bolaget och idag har han tre nya. Ett företag för hemnära tjänster då han inte gillar att städa (http://www.bekvam.se/). Ett eventbolag (han gillar fest och att köra gocart) samt ett bolag för högkvalificerad it-teknik (http://www.surikat.se/). Han skaver rejält för en del.
Marléne livnär sig på export av sina designmönster till Japan, Tyskland och säljer över hela Sverige (http://www.siraform.se/) Hon är inflyttad till lilla Västra Ämtervik utanför Sunne i Värmland. Hon är utbildad lärare som inte ville jobba som lärare utan med egen design och formgivning. Hon gör det sen flera år, men när hon bestämt sig och sa upp sig möttes hon av erbjudandet om att ”komma tillbaka till verkligheten” ibland. Hennes man David livnär sig sedan -96 på att hålla föreläsningsshower och föreställningar ackompanjerat av musik och sin kompanjon Tor. (http://www.torochdavid.nu/) Ofta följs berömmet över deras fantastiska framföranden av frågan ”vad jobbar ni med då?”.
Gro bor i Östra Ämtervik med man och barn idag men bodde på en båt i Oslo under många år. Hon skapar dokumentärfilm, det är hennes grej. Hon frilansar även som filmfotograf (den som bär och filmar med jättekameran) och har bland annat filmat vid OS, Skid-VM, Aktuellt/Rapport, Melodifestivalen och Nobels fredsprisutdelning för att bara nämna lite av hennes förehavanden.
Både Gro och Marléne ser lugna och lagom ut vid en första anblick, men låter man bli att bestämma sig för att de bara är lagom så upptäcker man snart att de mest vågade idéerna bor och lever i dem. De tänjer på gränser i det tysta och skaver förmodligen på mångas föreställningar om vad de borde och inte borde ta sig för. ”Så himla unika verkar de ju inte vara… Det kommer aldrig att funka. Barn har de också. Och för lite erfarenhet. De vet nog inte vad de ger sig in på. Hon ser ju inte direkt ut som…” Men det är alla entreprenörernas (som jag just nämnt), deras livsval och intressen som bidrar till att de och hundratals personer kan försörja sig och sina familjer. Det är inte ”företag” eller ”regeringen” som skapar affärsidéer. Det är inte ”företag” som anställer folk. Det är knäppisar som skapar förutsättningar för det, de som skaver lite grand och utmanar lagomheten. Alla företagare eller entreprenörer jag känner är lite egna. Utåt sett eller i tysthet. De är inte som ”folk är mest”. De håller sig inte innanför de gängse ramarna. De är kanske bara lite mer av sig själva?
Mig veterligen har varje ny generation en mängd nya perspektiv och idéer att tillföra befintliga strukturer, tjänster och produkter. För om denna teori inte var sann skulle vi väl fortfarande rulla stenhjul på åkrarna? Om de äldre alltid vet bäst skulle väl Einsteins pappa skapat relativitetsteorin? Jag tror på 80- och 90-talisterna. Jag tror att de tillsammans med 2000-talisterna kommer skratta åt oss på andra sidan 80-taliststrecken när de läser i historieböcker (eller ser på youtube) om jantelagar, ojämlikhet, gubbvälden, maktspel, misstänksamhet mot nyheter och inskränkthet. Jag tror att vi är chanslösa när det gäller att hänga med i deras tankar, tempo och kompetens. Jag ser faktiskt fram emot att de tar över.
En del klimat tillåter att folk är lite mer av sig själva och tillåter de nya generationerna att göra framsteg - andra gör inte det. Hur är det egentligen i landet lagom? Vart går gränsen för hur egen man får vara?
torsdag 26 november 2009
Entreprenöriellt lärande och vetenskaplighet
Innehållet i Så tänds eldsjälar (böckerna och utbildningen) är forskningsbaserat i bemärkelsen att entreprenöriellt lärande (EL) bygger på arbetspsykologisk och psykologisk teori som kopplas till pedagogiska välkända modeller, projektledarskap, ledarskap och organisationspsykologi och ekonomisk teori. EL baseras alltså på en tvärvetenskaplig och eklektisk grundidé. Detta kommer att presenteras i ett vetenskapligt paper våren 2010 .
EL baseras på flera beprövade arbetsmodeller och teorier från olika kunskapsfält som integrerats i skolans vardag i ett ”brukar perspektiv”. STE utbildningen upplevs således av deltagaren inte som ”akademisk” utan väldigt pragmatisk. Böckerna är formulerade för att göras lättillgängliga för de arbetslag och skolor som valt EL som en strategi för verksamhetsutvecklingen.
Nackdelen med att formulera sig enkelt och lättillgängligt har redan börjat märkas. Aktivitetsbetonade föreningar och företag använder formuleringar ur vårt material för att underbygga lekar, spel, övningar, workshops och events. Jag kan inte nog betona hur starkt jag tar avstånd från dessa förenklingar. Jag tror att dessa föreningar och aktörer gör ett gott arbete och bidrar med mycket variation för eleverna, men jag uppmanar verkligen till omformulering. Kalla inte ett studiebesök för processorienterad undervisning och använd inte begreppet självkunskap synonymt med värderingsövning. Påstå inte att kreativitetsövningar och deltagande på arbetsmarknadsdagar leder till ökad företagsamhet och marknadsför inte att en skola arbetar utifrån entreprenöriellt lärande om det i själva verket handlar om projektarbete. Påstå inte att arbetspsykologiska teorier stödjer sälj-övningar och att det bidrar till framtidstro hos eleverna. Det är lurendrejeri. Eller bara okunskap?
Please?
EL baseras på flera beprövade arbetsmodeller och teorier från olika kunskapsfält som integrerats i skolans vardag i ett ”brukar perspektiv”. STE utbildningen upplevs således av deltagaren inte som ”akademisk” utan väldigt pragmatisk. Böckerna är formulerade för att göras lättillgängliga för de arbetslag och skolor som valt EL som en strategi för verksamhetsutvecklingen.
Nackdelen med att formulera sig enkelt och lättillgängligt har redan börjat märkas. Aktivitetsbetonade föreningar och företag använder formuleringar ur vårt material för att underbygga lekar, spel, övningar, workshops och events. Jag kan inte nog betona hur starkt jag tar avstånd från dessa förenklingar. Jag tror att dessa föreningar och aktörer gör ett gott arbete och bidrar med mycket variation för eleverna, men jag uppmanar verkligen till omformulering. Kalla inte ett studiebesök för processorienterad undervisning och använd inte begreppet självkunskap synonymt med värderingsövning. Påstå inte att kreativitetsövningar och deltagande på arbetsmarknadsdagar leder till ökad företagsamhet och marknadsför inte att en skola arbetar utifrån entreprenöriellt lärande om det i själva verket handlar om projektarbete. Påstå inte att arbetspsykologiska teorier stödjer sälj-övningar och att det bidrar till framtidstro hos eleverna. Det är lurendrejeri. Eller bara okunskap?
Please?
måndag 18 maj 2009
Ställ dig inte i vägen – det räcker långt!
Entreprenöriellt lärande – så svårt ord för att beskriva den mest naturliga processen i världen. Processen som handlar om varje individs sökande efter förståelse för hur saker och ting fungerar, hänger samman och hur man själv är en del av det fenomen man för närvarande undersöker.
Lärande är och kommer alltid att vara spännande och intressant och roligt och naturligt för alla barn – så länge man inte ställer sig i vägen för undersökandet.
Att skapa, att uttrycka sig, att formulera sig, att förhålla sig, att bygga, att prova, att riva att börja om och om och om igen – det kommer alltid att vara det mest naturliga för varje barn – så länge man inte ställer sig i vägen för de kreativa uttrycken.
Men någonstans på vägen har några fått för sig att kreativitet är någonting barn ska lära sig! När ska vi börja lära hundar skälla? Fåglar att flyga? Vatten att rinna? Kreativitetsövningar är nog jätteroliga avbrott i en schemalagd skolvardag för de flesta barn – men inbilla sig ingen att barn lär sig kreativitet genom dessa…
Den som tvivlar på dessa ord kan få en utmärkt övning gratis:
Gå in till en klass och berätta att du bara är där för att hålla dem sällskap. Be dem fortsätta arbeta med vad de nu vill arbeta med. Sätt dig lugnt och greja med ”ditt”. Svara givetvis på frågor och tilltal, som du ju annars gör. Men håll dig ur vägen. Just det – håll dig ur vägen. Ställ dig inte i vägen för deras möjlighet att uttrycka sig, skapa eller ta ansvar och initiativ. Låt dem leda varandra.
Vågar du? Tror du på att de fixar sitt lärande utan dig?
Din inre röst som ropar YES eller njaeeeej eller ALDRIG är mer intressant än den påhittade övningen ovan. Din spontana inre reaktion säger mer än alla de tusen ord du någonsin kan använda för att förklara. Om den lärare du vill vara.
Lärande är och kommer alltid att vara spännande och intressant och roligt och naturligt för alla barn – så länge man inte ställer sig i vägen för undersökandet.
Att skapa, att uttrycka sig, att formulera sig, att förhålla sig, att bygga, att prova, att riva att börja om och om och om igen – det kommer alltid att vara det mest naturliga för varje barn – så länge man inte ställer sig i vägen för de kreativa uttrycken.
Men någonstans på vägen har några fått för sig att kreativitet är någonting barn ska lära sig! När ska vi börja lära hundar skälla? Fåglar att flyga? Vatten att rinna? Kreativitetsövningar är nog jätteroliga avbrott i en schemalagd skolvardag för de flesta barn – men inbilla sig ingen att barn lär sig kreativitet genom dessa…
Den som tvivlar på dessa ord kan få en utmärkt övning gratis:
Gå in till en klass och berätta att du bara är där för att hålla dem sällskap. Be dem fortsätta arbeta med vad de nu vill arbeta med. Sätt dig lugnt och greja med ”ditt”. Svara givetvis på frågor och tilltal, som du ju annars gör. Men håll dig ur vägen. Just det – håll dig ur vägen. Ställ dig inte i vägen för deras möjlighet att uttrycka sig, skapa eller ta ansvar och initiativ. Låt dem leda varandra.
Vågar du? Tror du på att de fixar sitt lärande utan dig?
Din inre röst som ropar YES eller njaeeeej eller ALDRIG är mer intressant än den påhittade övningen ovan. Din spontana inre reaktion säger mer än alla de tusen ord du någonsin kan använda för att förklara. Om den lärare du vill vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
