eldsjälar

Idédriven, utvecklingsdriven, rättvisedriven men sällan vinstdriven...

2011-05-19T05:46:00.000-07:00

...jag känner väldigt många entreprenörer och innovatörer, konstnärer, projektledare och eldsjälar som ser till att skapa sin egen försörjning. Alla dessa drivs av att kunna styra sin egen dag, att ägna sig åt det man brinner för, att utveckla nya produkter, tjänster, processer eller metoder och verksamhetsområden som gör nytta för någon annan. Några andra drivs av att kunna förbättra världen eller av att göra världen lite vackrare. Någon tredje vill bidra till ökad lycka, förbättrad hälsa och ja, jag har nog hört det mesta utom just "jag vill tjäna pengar". När man väl kommit in i idéutvecklarkedjan är det faktiskt stor risk att man blir serieentreprenör av bara farten. Eller för att citera en vän som blivit med vandrarhem; "jag vet inte hur det blev just mitt vandrarhem, jag bara såg det, tog det och gjorde det."

När jag läser i media målas entreprenörer upp som girigburkar som arbetar dygnet runt, försakar familj och vänner, snålar in på varenda öre som möjligtvis skulle tänkas bekosta en kanelbulle för ev medarbetare.

Jag känner inte igen mig själv, jag känner inte igen mitt nätverk eller någon alls när jag tänker efter, i denna mediabild av en entreprenör. Och jag undrar, är det journalistiken som skapar denna bild eller speglar det en generell bild folk har av entreprenörer? Vad tänker ni?

LGR 11 och GY11 samt Entreprenöriellt Lärande...

2011-03-09T05:56:00.000-08:00

I och med lgr11 och gy11 lyfts entreprenöriellt lärande (EL) fram som en viktig hörnsten i skolans arbete. Men vad innebär det egentligen? Vad är det nya med entreprenöriellt lärande?

När vi skrev boken Så tänds eldsjälar år 2007 hade vi inte kunnat föreställa oss det genomslag boken skulle få ute i skolorna. Då florerade främst begreppen företagsamhet och entreprenörskap, kreativitetsträning samt ta-sig-församhet i skolsammanhang. Dvs främst aktiviteter, tävlingar, events, kreativitetsträning, övningar, lekar och spel som gav utrymme för elevernas idéutveckling. Lite vid sidan av det ordinarie skolarbetet.

Vi ville synliggöra något annat: Strukturer som skapar driftighet snarare än passivitet samt processer som stödjer snarare än hämmar initiativkraft. Vi ville visa hur man faktiskt kan arbeta i högsta grad individanpassat utifrån varje enskild elevs intressen, drömmar, erfarenheter, utmaningar, styrkor och talanger.

Vi ville således fylla ett begrepp (EL) som synliggör de förändringar som krävs när hela skolan ställer om sin organisation för att kunna tillmötesgå varje enskild elev i fråga om behov, förutsättningar och preferenser. Och samtidigt tydliggöra hur arbetslag kan arbeta gemensamt kring läroprocesser för att skapa motivation och den naturliga drivkraft som finns naturligt hos alla. Vi önskade dessutom lyfta fram det eklektiska vetenskapsperspektiv som krävs för att detta ska lyckas! Lärarutbildningen är inte tillräcklig för detta ändamål. Vi har lyft in sociologiska, psykologiska och pedagogiska resonemang för att förklara något som inte enkelt låter sig förklaras. Nämligen att visa hur elevernas egen livsvärld är central som utgångspunkt för undervisningen i den tid vi lever nu. Därför använde vi oss av begreppen entreprenöriellt lärande och entreprenöriella kompetenser för att särskilja oss från det som låg begreppsligt nära...

Men vi har uppenbarligen varit en inspirationskälla även för aktörer som inte alls arbetar med EL utan just med aktiviteter. För på var och varannan hemsida som handlar om just spel, lekar, övningar, workshops, events och tävlingar marknadsförs dessa nu som entreprenöriellt lärande… där ser man.

Nu finns det ett stort antal skolor som tagit stora kliv framåt i sitt arbete med entreprenöriellt lärande som strategi för sin verksamhetsutveckling. Dessa kommer synliggöras framöver genom det nätverk som skapas genom SIEL. Svenska Institutet för Entreprenöriellt Lärande.

SIEL är vår idé om ett ideellt nätverk för kommuner, skolor och organisationer som arbetar med och för strategiskt entreprenöriellt lärande.
Nätverket är initierat av Me University och har som mål och syfte att bidra med kunskaper kring EL/SEL. Genom medlemmarna i nätverket kan SIEL visa upp hur strategiskt EL ser ut på organisationsnivå, ledningsnivå och på tillämpningsnivå bland pedagoger och elever/studerande.
SIEL erbjuder medlemmarna att delta i nätverksträffar för att utbyta erfarenheter samt att delta vid särskilda utbildningstillfällen och konferenser.
SIEL samlar och publicerar forskning kring EL och angränsande områden samt redogör för nyheter och litteratur inom fältet.
SIEL erbjuder även stöd för kvalitetssäkringsarbetet kring EL.
SIEL erbjuder material som förklarar och presenterar EL för föräldrar och elever genom film, broschyrer och internetforum.
SIEL gör arbetet kring EL lite tryggare, lite roligare och lite enklare.
De skolor som är medlemmar i SIEL arbetar med strategiskt EL på ett kvalitativt sätt som gör att vi vill lyfta fram dem som goda exempel för andra skolor, för allmänhet och politiker samt så småningom – vidare ut i Europa och världen.

Vi vill gärna veta vad du tycker och tänker kring det vi presenterar ovan. Hör av dig med synpunkter och eventuellt intresse för att bli delaktig i utvecklingen av SIEL.

EL-struktur och EL-process...

2010-05-10T13:23:00.000-07:00

När vi för många år sedan satt och grunnade på hur en skola i mångt högre grad skulle kunna ta hänsyn till elevers individualitet och olika behov funderade vi på hur själva strukturen för detta skulle kunna se ut. Hur skulle undervisningen organiseras för att en dag skulle kunna vara flexibel nog för "högpresterare", "lågpresterare", "mitt-emellan-presterare" och elever med "särskilda behov"? Att dessa kategorier hamnar i citationstecken beror enbart på att för mig/oss har alla individer "särskilda behov", om man nu ska se utanför de gängse pedagognormerna. Hur som helst blev det tydligt att en form där många ämnen fick plats under en dag, utan att vara styrda i tid samt en form där inte läraren stod i centrum och krävde elevernas fokus, samt en form där flera vuxna samtidigt fanns tillgängliga för elevgruppen torde vara en form som skapade flexibilitet och utrymme för individuella initiativ och behov.

EL-strukturen är därför baserad på en struktur med ämnesövergripande projekt, där många pedagoger (oftast) finns tillgängliga för eleverna samtidigt. MEN detta är inte EL. EL uppstår när pedagoger börjat planera strategiskt för elevernas individuella processer - med självkunskap som utgångspunkt - och därefter omsätter denna planering i tillämpning. I dagsläget är det ytterst få skolor som kommit så långt i arbetet med att planera för eller att omsätta planingen för självkunskapsprocesserna, att det nästan inte går att säga att EL inte fungerar för alla. Det är en struktur som är byggd för alla, men utan insikt och kunskap om processernas betydelse faller hela den pedagogiska idén. Vi har aldrig menat att ämnesövergripande projekt eller fria arbetsformer fungerar för alla. Vi menar att dessa former skapar förutsättningar för de individuella processer som utgår från varje elev. Det passar alla! De sk "svaga" eleverna (usch vad jag ogillar uttrycket) ges utrymme att definiera sina behov och ges det stöd de efterfrågar eller ändå behöver i närmre kontakt med fler vuxna. De "högpresterande" ges utrymme att ges större utmaningar och utrymme. "Mitt-emellan-eleverna" ses inte som en grå massa av lika behov utan ges möjlighet att nyansera sina inriktningar genom att kontakten mellan de vuxna djupnar.

Vi vill verkligen poängtera - återigen - att fria, ämnesövergripande projekt INTE är detsamma som EL. Fria, ämnesövergripande projekt leder inte till att alla elever blir mer entreprenöriella. Det leder inte heller till att deras entreprenöriella kompetenser stimuleras. Det sker endast när kunskapsprocessen, tillämpningsprocessen och självkunskapsprocessen integreras i den nämnda strukturen.

En presentation av oss...

2010-01-22T06:08:00.000-08:00

Marielle och Christer Westlund heter vi som bloggar. Som ni förstår av efternamnet är vi ett par (sedan 2000) men vi driver även företaget Me University ihop (sedan 2001). I Me University stöttar vi skolor, kommuner och regioner runt om i landet (se karta på http://www.meuniversity.com/index.php/haer-pagar-ste-utbildning) i att utforma skolverksamhet som stödjer och utvecklar elevers entreprenöriella lärande.

Vi flyttade till Sunne från Karlstad 2005 då vårt första barn André föddes. 2007 föddes Alessia som nu i dagarna blir 2 år. Dessförinnan bodde vi i Örebro och innan dess i Uddevalla där vi skapade vårt första gemensamma hem. Det var även i Uddevalla vår gemensamma vision föll på plats över hur vi vill arbeta och bidra för att vidareutveckla våra Svenska skolor.

Innan ”Uddevallatiden” arbetade vi på olika håll med olika saker och olika innehåll och det var i Uddevalla vi möttes på riktigt och lade grunden till det vi idag livnär oss på. Det var i Uddevalla som vi förstod att vi tillsammans är starkare än om vi arbetar var och en för sig. Det var i Uddevalla vi formulerade de första rubrikerna i vår första gemensamma bok ”Så tänds eldsjälar”, det var i Uddevalla vi provade ut vissa metoder och undervisningsformer och det var där vi hade vårt första egna kontor. Kontoret fick vi ha gratis i ett år och det finansierades av kommunen för att de trodde på oss. Lite pretentiöst vill vi passa på att ge Uddevalla Kommun starkt cred för denna tjänst, då det faktiskt fick oss på ”banan”. Under denna period levde vi i princip utan inkomster, så som det brukar vara i början av en företagsstart, och vi menar att det stöd vi fick i form av tilltro till vår kompetens och intresset för våra tankar och tjänster i mångt och mycket bidrog till vårt företags nuvarande existens.

Vi har vuxit från två till tio anställda de senaste två åren vilket visar udden av Uddevalla kommuns ettåriga investering. Lena Cederholm, Owe Westberg och Lars Hultberg är alltså bidragande (om än långt ifrån avgörande) till att vi sitter i Sunne idag 2010 och bloggar om entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Ser fram emot en levande dialog med Er läsare.

Hälsningar,
Marielle & Christer

Entreprenörskap - en fråga om att leva över eller under rädslor

2010-01-22T06:07:00.000-08:00

När jag första gången klev in på Högskolan i Karlstad 1989 var jag rädd. Jag kände mig liten. Jag funderade på vad jag hade där att göra. Jag var ju bara från Sunne och hade ingen akademisk historia att referera till. Alla som jag mötte framstod som oändligt mycket mer kunniga, smarta och lämpade att studera. Men, med bara lite mod gick det ju faktiskt att bryta in i den akademiska världen. Efter ganska kort tid steg självförtroendet. Det var ju inte så svårt och alla andra var ju inte så mycket smartare. Efter tre års studier började jag undra vad meningen med all kunskap var. Vad skulle jag med allt detta till? Av en slump råkade jag föra denna fundering öppet med alla jag mötte och det dröjde inte länge förrän jag hittade fler med liknande tankar. Det drog mig in i studentkårens aktiviteter. Det konstiga är att även där kände jag mig liten och osäker. Vad har jag att komma med? Men även där insåg jag ganska snart att mina tankar var respekterade och inte alls dumma. Med bas i studentkåren fick jag vara med om en oerhört kreativ och dynamisk tid. Inom loppet av två år hade jag fått vara med och verkligen skapa förändring på högskolan och initierat nya organisationer. Bland annat startade vi stiftelsen Drivhuset som idag finns på 12 universitet och högskolor. I denna mylla föddes mitt intresse för motivation, lärande och entreprenörskap. Jag fattade att när jag tog mina egna tankar på allvar, delade dem med andra och inte sopade dem under mattan. Ja, då påverkades även hur mitt liv kom att gestalta sig. Vi var många studenter som fick uppleva det klimat som accepterade tankar och idéer och dessutom gav utrymme för handling, vilket bidrog till många studenters väg till ett entreprenöriellt liv.

På vägen bort från högskolan är det balansen mellan att gå in i nya världar, där jag känt mig liten och rädd och respekten för de egna värderingarna som lett mig framåt. Jag blev aldrig riktigt bekväm i att gå i andras fotspår utan vill utforska nya vägar för att ifrågasätta det existerande. Det har tagit mig till resor i USA, i Indien och flera andra länder. Varje gång när det varit dags för något nytt har alltid den där magiska spänningen infunnit sig: Kommer det att gå? Ja det är klart att det gör, men ingen har ju gjort det förut. Nä, men då finns det ju heller inget bevis för att det inte går. Och vad är det värsta som kan hända?

På senare år har jag fattat att det är denna resa alla entreprenörer går igenom. Det finns en inre tanke, idé eller känsla som får ett utrymme och respekt i personen som har dem. Om denna person samtidigt får uppleva ett yttre klimat där samma respekt och utrymme finns, då kan vad som helst hända. Självklart kan det tyckas, men i praktiken har jag funnit det ovanligt att alla bitarna är på plats. Ibland finns tankarna och känslorna som vill bli lyssnade på, men personerna som har dem lyssnar inte. När personen lyssnar finns inte alltid klimatet där de kan växa. Entreprenörskap bygger på att vi lyssnar på varandra och vad som är viktigt för var och en. Samt att vi ger varandra utrymme att agera utifrån dessa tankar.

När jag träffade Marielle hittade jag äntligen en annan människa som tog sina egna tankar och känslor på allvar och som sökte efter klimat där de kunde leda till handling. Att våra tankar dessutom föll inom samma kunskapsfält var ju extra stimulerande. Vi kunde ju inte annat än börja leva ihop och tillsammans leta efter det bästa klimatet för vad som var viktigt för oss att få börja expandera. Så med utgångspunkt i Uddevalla sökte vi i flera år efter en skola som vill öppna upp sina dörrar och där det fanns ett klimat för nytänkande. Vi knackade faktiskt på i bortåt 20 kommuner innan vi kände att vi träffade rätt och landade i Sunne och hos dåvarande förvaltningschef Jan-Olof Appel och därefter hos Inga-Lill på BrobyGrafiska. Dessa två ledare förstod att skapa ett utrymme för nya tankar att få ta plats. Vi fick här utrymme att föra in vårt pedagogiska tänk i ett gymnasieprogram.

De senaste två åren arbetar vi uteslutande med att stötta de skolor som vill sätta elevernas drivkraft i centrum. Alla våra egna upplevelser har vi kombinerat med olika vetenskapliga teorier och byggt de utbildningsprogram som vi idag arbetar med. Villkoret för alla våra utbildningar idag är att de ska göra det möjligt för var och en att lyssna på sina egna idéer, att ta dem på allvar och visa hur de kan skapa en värld där det finns möjlighet att agera utifrån dessa personliga förutsättningar. När vi arbetar med vuxna (18+) brukar det ta högst ett par dagar tills de egna tankarna, känslorna och talangerna är identifierade, lyssnade på och inarbetade i ett sammanhang där de kan få komma till handling. Därmed föds en otroligt dynamisk handlingskraft och vitalitet. Kraft som annars går i dvala. Det är känt sedan länge att entreprenörer generellt sett har god hälsa. Jag tycker inte det är så konstigt: de lyssnar på sig själva och sina behov.
/c

Hur formas en entreprenör?

2010-01-22T06:05:00.000-08:00

Jag, Marielle, är född och uppvuxen i småföretagarmeckat Gnosjö i Småland. Jag växte upp på landet, utan mycket mer till underhållning och sysselsättning än kottarna i skogen, bäcken, lammen i hagen och blommorna på ängen. Det var 7 km till närmaste kiosk och veckans höjdpunkt var när butiksvagnen rullade in på torsdagseftermiddagar (alltså en butiksinredd lastbil) och vi kunde panta flaskor och köpa kolor för 25 öre styck.

Jag tror att det var i denna miljö som min drivkraft och mitt skapande tog fart, för om inte jag såg till att något hände, så hände inget.

När jag tittar tillbaka på min barndom idag och reflekterar över valda moment i tillvaron så ser jag vissa delar som särskilt varit betydelsefulla för mig (och numera oss) och vår nuvarande ”framgång” som företagare/entreprenörer:
- Att jag fick styra över min tid, leken och skapandet utan speciellt mycket vuxen inblandning.
- Att jag insåg tidigt att vuxna inte alltid vet bättre än jag själv, fastän jag ”bara var ett barn”
- Att jag fick vara med de vuxna ”på riktigt” så gott jag kunde i verkstaden (”alla” föräldrar hade en verkstad där de jobbade)
- Att jag var skoltrött redan i årskurs tre på lågstadiet
- Att jag hade många vuxna utanför familjen att knyta an till. Jag ”adopterade” tidigt flera extra mor- och farföräldrar
- Att jag vid 20 års ålder hade arbetat på lika många företag (helger, lov och efter gymnasiet).
- Att jag flyttade hemifrån när jag var femton
- Att jag nästan aldrig upplevde mig sedd i skolan
- Att jag nästan alltid upplevde mig sedd och accepterad av vuxna runt mig
- En nära-döden-upplevelse
- Att jag tidigt fick chansen att upptäcka spänningen i att möta nya människor och nya kulturer
- En rad motgångar
- Att jag hade flera ventiler när livet blev tufft: hästar, kampsport och skapande

Jag fann mitt kall i livet vid 20 års ålder och det började med en vision. Det finns för mig ett ”livet före” och ett ”livet efter” visionens inträde. Visionen löd; ”självkunskap är utgångspunkten för allt lärande”. Så enkelt och så kraftfullt.

De tre första personerna jag vågade delge min vision för sa ”wow”. Tack för det Sven-Åke Falkeby, rektor på Gnosjöandans kunskapscentrum. Tack kära farfar uppe i himlen och tack Elisabeth Wannebo för att du stått ut med mig som vän och kollega under alla researchtimmar, ansökningar, möten, resor och tack för allt dygnet-runt-slit när vi tillsammans startade Drivhuset vid Högskolan Väst.

När visionen landat i mig om att lilla jag kan, får, ska, bör, vill vara delaktig i att skapa nya strukturer för lärande och arbete, då började jag känna mening med allt lärande och arbete själv. När jag själv fick en riktning för all den drivkraft jag fötts med så öppnade sig plötsligt hela världen. Allt var spännande – allt var möjligt.

Jag mötte oerhört många skeptiker på vägen, men visionen var så mycket starkare än deras negativa inflytande. Och kunde det här hända mig, så kan det väl hända alla? Jo, så måste det vara. Och det tror jag ännu när jag kryddat visionen med några års högskole-/universitetsstudier, privata utbildningar, ännu fler år av eget utforskanden och möten med stora och små inom skolvärlden, utanför skolvärlden i mötet med beslutsfattare, politiker, entreprenörer, företagsledare och gurus inom diverse fält. Och när jag ser in i ögonen på de barn, ungdomar och pedagoger och rektorer som integrerat ”Självkunskap i skolan som utgångspunkt för allt lärande” då känner jag bara tacksamhet för att det var mig som visionen slog ned i. Vilken resa att få vara med om! Gör det mig till entreprenör?

När man slår upp ordet ”entreprenör” i Wikipedia så står det bland annat ”en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång”. Markus vid vattenlandet som bloggat här tidigare hänvisade till en riktig entreprenör som ”någon som hade ett garage som var större än huset”. Och i båda dessa bemärkelser kanske jag inte kvalificerar mig som entreprenör, eftersom jag snarare arbetar smart än hårt och vi äger inget garage. Men drivkraft äger jag – det är jag – är inte alla driftiga från födseln?

Och när jag tänker på alla de framgångsrika entreprenörer och företagare jag känner och dem jag mött på min resa, så är det väldigt många som nämner känslan, ansvaret, inflytandet, utmaningarna, livsstilen samt önskan om att få syssla med det man tycker om och skänker meningsfullhet – varje dag, som främsta drivkraft för sitt idéförverkligande. Man vill komma till sin rätt och göra rätt för sig, helt enkelt. Ett eldsjälens signum.

För min del blev min uppväxt och mina livsvillkor katalysatorer för ”min” och numera ”vår” affärsidé. Jag hade inte turen att få en god start på livet i skolan, men det vägdes upp av en trygg social arena utanför skolan. Och en utmaning ledde till något gott. För väldigt många elever i grund- och gymnasieskolan finns det framöver en pedagogisk form som stöttar deras inre drivkraft och som ger varje elev möjlighet och utrymme att blomstra.

Att bygga på var och ens drömmar och intressen, styrkor och talanger, erfarenheter och utmaningar är ett effektivt sätt att förebygga marginalisering, utanförskap och ohälsa.

För vår utgångspunkt är att alla vill komma till sin rätt och göra rätt för sig. Vår övertygelse är att det bor en eldsjäl i oss alla. Vad tror du?

Vem är du?

2010-01-22T06:03:00.000-08:00

Jag har tänkt på en sak. När jag är i Sunne och träffar olika människor så får jag ofta frågan vilka mina föräldrar är. Å när jag berättar så hör jag hur den som frågan säger ”Jaha, ja ja, då vet jag vem du är.” När jag reser på andra ställen där ingen känner mina föräldrar så får jag naturligtvis samma fråga ibland. Å så berättar jag något om mig själv. Det brukar ju då komma fram att jag är från Sunne. Då säger nästan alltid de som lyssnar ”Jaha, är du från Sunne? Vad spännande. Det är så vackert där. Där har jag varit?” En del lägger till ”Å där händer väl ganska mycket va?”. När detta är konstaterat blir jag ju placerad i ett fack. När jag reste i USA för några år sedan och det framkom att jag var från Sverige så var det inte ovanligt att många dörrar per automatik öppnade sig. Amerikanerna sa: ”Wow, är du från Sverige. Jag har också en förfader från Sverige.” De ville tydliggöra hur vi hörde ihop och de såg ofta Sverige som ett föregångsland och jag blev en representant för något gott och bemött därefter.

Är det inte intressant att beroende på var i världen vi är, så ”är” vi olika människor? Och våra möjligheter framåt blir påverkade av detta. Hur bemöter du nya människor? Hur gör du för att bestämma vilka de är? Vilka möjligheter skapar vi för varandra? Entreprenörskap handlar ju i mångt och mycket om vilka möjligheter vi skapar för varandra. Eller vad tänker du? Vem är du?

Kvinnors företagande

2010-01-22T06:01:00.000-08:00

När jag första gången hörde uttrycket kvinnligt företagande trodde jag att det var temat för en enstaka föreläsning och inte ett faktiskt begrepp. Parallellt med begreppets, och numer även rörelsens, utbredning som ju bottnar i akademiska underlag och resulterat i politiska beslut, började jag rentav känna mig lite stött. För plötsligt överöstes jag av råd och insinuationer jag inte bett om och jag blev ett objekt för EU, ett ”något” som behövde stöd och åtgärder. Ett målområde för EU precis som en glesbygd eller en fabrik i Bengtsfors. I samma veva som begreppet kvinnligt företagande gjorde entré började det dessutom dimpa in inbjudningar till ”kvinnliga nätverk” som skulle ”stärka mig och mitt företagande”: Trevligt samkväm kring en väl vald föreläsning (av en man ofta) som livnär sig som föreläsare. En föreläsare som jag fick ”förmånen” att lyssna till riktade fem välmenta tips till oss kvinnor varav en löd ungefär såhär:

Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till.

Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.”

Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya?

Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd.

Vem är du? Vem är entreprenören?

2010-01-22T05:59:00.000-08:00

För några år sedan bodde vi Karlstad och skulle köpa ny bil. Vi var helt öppna för vad vi skulle ha och åkte runt till alla större bilhandlare. Vi slogs ganska snabbt av att i mötet med bilförsäljarna exkluderades ofta Marielle på ett subtilt sätt i samtalen. ”Jahaaa. En firmabil, vad driver du för verksamhet Christer?” eller ”Så då kommer vi till ekonomibiten, hur har du lagt upp nuvarande kontrakt?” eller ”jaha, ni jobbar ihop. Hur länge har du varit med i bilden då? (riktat mot Marielle). Efter några besök insåg vi att här i Värmland fanns en lång tradition av att det är mannen som köper ny bil. Som experiment när vi kom till Skoda-handlaren så sa Marielle ”Hej, jag är ute efter en ny firmabil.” Varpå handlaren vänder sig till mig och frågar ”Jaha, och vad är hon ute efter?” Vi vände i dörren och bestämde oss för att köpa bil av den förste handlare som tilltalade oss bägge. Vi fick gå till ganska många bilhallar och det var bara en som gjorde det. Så klart var det en kvinna…

Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?

Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”

Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?

En dag på jobbet

2010-01-22T05:56:00.000-08:00

05.00-06.00 De vaknar klockan fem trettio idag de små liven. Jag drar på det in i det sista. Välling, kläder på, packa väska, borsta hår och tänder och så leka en stund innan vi åker iväg till dagis. Jaha vovven ska med. Jaha bilen ska med. Nähä inte den bilen. Nähä inte de skorna. Åh glömde vi vattenflaska och galonbyxorna idag när ni skulle ut till skogen. Oooops. Hoppas fröknarna har en extraflaska och kvarglömda galonisar... Därefter hem igen för att duscha och byta om (vem vill gå till kontoret i morgonrufs och gammal fleecetröja?) .

08.30 Sätter mig i bilen och kör till kontoret. Christer ringer oftast vid den här tiden och frågar och ditten och datten och berättar läget runt någon utbildningsgrupp. Jag funderar och känner efter och svarar utifrån magkänsla. Sitter kvar i bilen på parkeringen och pratar innan jag går till kontoret ovanför Fryksdalens Sparbank sen sedan en månad. (Kom gärna och hälsa på!) Hälsar på Mattias och Linnea. Kokar kaffe. Diskar gamla muggar om ingen annan hunnit före. Kollar igenom mailen och besvarar dem.

9.30 -12.00 Fokuserad ”skapartid”. Jag skriver manus, korrekturläser, skriver projektplaner, läser andras idéskisser och samarbetsförslag, utvecklar idéer osv. Pratar helst inte i telefon under denna tid men ibland dyker Brita (Christers mamma) upp med färsk äppelkaka och då går det ju faktiskt inte att tacka nej! Telefonen ringer ibland ofta och ibland sällan. Alltid undrar nära och kära om vi är ”hemma” och har något för oss. Många tror att vi jobbar lite när vi känner för det eftersom vi syns både här och där dagtid. Vilket också är delvis sant.
Lunchar på Saffran (vilken välsignelse för Sunne!!!) med Sara och njuter av fantastisk mat i fin miljö och social kontakt som inte handlar om barn eller jobb. Lyssnar, hellre än att prata och då andäktigt till exotiska ting som filmpriser, utställningar, bortsprungna getter från Lillängen och personliga grubblerier. Jo, även entreprenörer som Sara (och jag) har det.

13.30-15.30 Genomgång av Mattias arbete. Genomgång av Linneas arbete. Huuuuh. Är klockan redan 14.30? Mamma ringer och undrar om vi tänkt komma till Småland snart? Farmor undrar och Vaari frågar ofta. Ja. Jo vissts vill vi det! Kan vi höras ikväll? Sms från David; ses i eftermiddag? Sms:ar tillbaka: ja, kom över efter dagis. Går igenom ”to-do-listan” och hämtar en kopp kaffe till. Linnea meddelar att hon slutar tidigt hela veckan. Mattias undrar om jag har lust att kolla på nya hemsidan. Såklart jag har. Men inte nu. Ska bara skriva klart korrekturen och skicka till reklambyrån. Äsch klockan 15.15. dags att hämta barnen på dagis. Farmor Brita ringer på vägen. Kommer vi och hälsar på idag? Hon har bakat bullar. Ja en kortis i alla fall. André fick låna flaska och galonisar men ta med nästa gång. Såklart! Lapp i facket om Fotografering nästa vecka samt info om att det går löss. Byt mössa ofta. Hur ofta byter vi mössa? Ofta? Ibland?

16.15 landar vi hemma i huset och just i dag är det dynggrått ute och barnen är dyngtrötta så jag slänger fram lekleran och vi bygger små monster. Alessia sväljer ett. Hoppas inte det är giftigt. De blir grinigare och grinigare och vill hela tiden ha samma degklump. Jag delar alla precis lika och då tröttnar de och vill rita istället. Jag plockar fram ritgrejer och ställer mig vid spisen. David och lillpojken tittar in och är också hungriga. Alessia ritade en ”bebis” sen vill hon vara med och laga mat. André blir avundsjuk och drar fram två stolar så att vi är tre som trängs vid spisen. Davids lillpojke vill också vara med så jag tar honom under armen. David själv sjönk väldigt djupt in i annonserna i Sunnenytt. Undrar vad BVC skulle säga om de såg oss nu.

19.30 efter mat-bokmys-tv-tandborst-nattningsrutinen är avklarad och David och Lillpojken åkt hem ringer Christer från Lerum och vi går igenom dagen, vad vi hunnit med och inte. Han frågar mig hur han ska lägga upp morgondagen och jag frågar honom hur jag ska lägga upp morgondagen. Det funkar bra så. Kollar på tv en timme; Äntligen hemma. Telefonen ringer och jag vill inte svara. Timmen är min. Bara min. Tänker att jag vill måla fondväggar överallt. Sen börjar kvällspasset.

21.00 Skypar med Elin och Linda som är i Los Angeles på utbildning. Coachar, lirkar, lyssnar. Läser och besvarar mail från deras handledare over there. Kollar igenom bokbeställningar. Läser färdigt korrekturet. Fortsätter på to-do-listan tills jag inser att jag egentligen bara MSN:at den senaste timmen.

23.15 Konstaterar att disken från middagen är odiskad och det ligger leksaker över hela golven. Just det, skulle ringt mamma. Borde slänga in en tvätt. Borde sortera och lägga in tvätten. ”Äsch”, skulle Christer ha sagt tänker jag och plockar åtminstone ur diskmaskinen och låter resten vara. Man måste ju prioritera… Nattinatti.

Går det att förändra en skola?

2010-01-22T05:53:00.000-08:00

Vi möter oerhört många människor (lärare och rektorer) runt om i landet som har mött de elever som gick på det gymnasieprogram där vi arbetade 05-08. Ett program som vilade på idén om det nya kunskapsparadigmet. Elever från denna årskull reste runt i hela landet och föreläste om sin skoltid under en period. Det intressanta är att många som hört dessa föreläsningar tror fortfarande (flera år senare) att eleverna varit handplockade ur någon slags ”elitgrupp”. De kan inte begripa att helt vanliga ”Sunniska” 17-18 åringar kan bli så professionella på så kort tid. Det hände senast igår när jag var i Malmö :-)

På våra utbildningar runt om i landet möter vi den ena efter den andre som upptäcker vad den nya tidens skola ger för resultat. En kvinna beskriver hur hon år efter år har fått jaga sina elever i årskurs nio att bli klara med allt i slutet av terminen för att de ska få sina sista betyg. Detta beskrev hon som mycket mödosamt. Sedan hon började med entreprenöriellt lärande (med självkunskap som utgångspunkt) har det helt vänt. Nu beskriver hon det som att eleverna jagar henne… De har en egen drivkraft och tar själva ansvar för att bli klara.

Det är oerhört intressant när vi startar upp en längre utbildning och jag kan identifiera att det finns personer som inte själva valt att vara där. En del är oerhört skeptiska till vad som ska ske. Ibland uttrycker de det som att ”Jag har inte varit på fotbildning på länge och egentligen tror jag inte på det här.” eller ”Jag ska gå i pension om ett par år, så det här är inte så viktigt för mig.” När sedan utbildningen rullar igång märker jag hur de successivt släpper försvaret. De börjar se något nytt. Kommentarer kan då komma som ”Jag vill inte gå i pension längre.” Det är en av de stora tjusningarna med det här jobbet…

En del tror inte att det går att förändra skolan, men jag har blivit övertygad om något annat genom åren. Till en början var jag själv skeptisk. I kommun efter kommun görs dramatiska omställningar. Exempelvis ställer alla skolor i Lerum om till entreprenöriellt lärande. Likaså alla 7-9 skolor i Skövde, Grästorp och Götene. I Helsingborg har man formulerat visionen att ”Hos oss förverkligar barn och unga sina drömmar - Detta är Kunskapsstaden Helsingborgs vision - Precis varje barn föds med talang. Det är vår uppgift i skolan att hitta och utveckla varje barns talang så att det i sin framtid kan förverkliga sin dröm.” I Sotenäs, Landskrona, Lidköping och på många fler orter har man tagit liknande beslut. För barnens skull. Inte för att det är enkelt, utan för att det behövs. Svensk skola kommer inom en inte alltför avlägsen framtid stå i blickfånget för hela världen, tror vi. Många kommer att vilja veta hur den nya tidens skola kan byggas! En del kallar oss ”besserwissers”, andra säger ”äntligen”. Vad säger du?

Attityder till företagen och företagarna

2010-01-22T05:49:00.000-08:00

Där jag växte upp var det naturligt att vara företagare. Det var ingen som reagerade om någon stod i garaget en hel kväll eller en hel söndag eller hade möten en fredagskväll. Det gick bra att kombinera nytta med nöje. Hela familjen kunde sitta i garaget och hamra eller äta middag medan mötet pågick. Jag tyckte det var roligt. Men alla klimat tillåter inte hur mycket utsvävningar som helst. När min kompis Ömer gjorde entré på högskolan var det nästan ingen som pratade med honom för han pratade lite baklänges. Han hade ändå lärt sig begriplig svenska, tagit svensk gymnasieexamen (med toppbetyg) samt kommit in på en populär högskoleutbildning – allt inom ett fåtal år. Han borde vara rätt skärpt! Tänkte jag. Så tänkte inte många med mig. Men jag tror inte att han märkte att klasskamraterna drog sig undan för han hade så fullt upp med sina idéer och projekt.
-Kanske ska vi ha en pirogbar för studenter?
-Kanske ska vi ha turkisk afton?
-Kom igen vi startar Turkiska studentföreningen. Vi bjuder in Bodström (Tomas). Han gillar turkar. Jag känner Özz han kan snacka skit så Bodström kommer. (se http://www.tsaf.se/)
-Kanske kan du hjälpa mig med tentan så fixar jag sjysta oliver från Grekland?
Eller på senare år:
Hej, det är Ömer. Jag har köpt massa godisar. Vad heter dom?
Eh… jag vet inte, heter det inte bara godis?
Jag har massa godisar som jag ska göra påsar till dom men jag vet inte vad heter dom? Det finns Dumle, det finns godisbilar o nu ska jag göra godis till VM. Men vad heter mina godisar?
VM-gott kanske?
Ja! Bra! vi hörs!
(Två veckor kvar till fotbolls VM 2002 pryds varenda kiosk och butik av VM-gottepåsar från Ömer.)

Marielle, jag har en container med tvålar som jag vet inte hur jag ska flytta på den. Jag har aldrig köpt en container med tvålar förut. Ja, jag står på kajen, du kan du hjälpa mig? Vet du nån som kan köra lastbil? Jag har problem! Nämen fan inte imorgon. Det regnar ju! Tvålen ligger utan förpackning utan tak. Du ska se hur det ser ut - det bara bubblar!

Ömer skavde på folks föreställningar om ”kunskap” och ”kompetens” och hur man ”bör vara”. Idag driver han en Italiensk catering/restaurangkedja i Stockholm (http://www.ilpiatto.se/), ett hotell, ett importföretag och har över 200 anställda. Knäppisen? Inte borde han väl kunna?

Jag träffade för länge sedan en Mattias som hade hoppat av handel och kontor och tagit lån för att köpa dammsugare som han skulle sälja men istället köpte en motorcykel för, som var så rolig att dammsugarna blev liggandes. Han fick en skuld och började arbeta hos en kompis som just startat IT-företag. Han kunde inget om datorer men lånade en bok på biblioteket och tackade ja till ett uppdrag i smyg när kompisen inte var på kontoret, bara för att testa om han kunde. Han kunde. De sålde bolaget och idag har han tre nya. Ett företag för hemnära tjänster då han inte gillar att städa (http://www.bekvam.se/). Ett eventbolag (han gillar fest och att köra gocart) samt ett bolag för högkvalificerad it-teknik (http://www.surikat.se/). Han skaver rejält för en del.

Marléne livnär sig på export av sina designmönster till Japan, Tyskland och säljer över hela Sverige (http://www.siraform.se/) Hon är inflyttad till lilla Västra Ämtervik utanför Sunne i Värmland. Hon är utbildad lärare som inte ville jobba som lärare utan med egen design och formgivning. Hon gör det sen flera år, men när hon bestämt sig och sa upp sig möttes hon av erbjudandet om att ”komma tillbaka till verkligheten” ibland. Hennes man David livnär sig sedan -96 på att hålla föreläsningsshower och föreställningar ackompanjerat av musik och sin kompanjon Tor. (http://www.torochdavid.nu/) Ofta följs berömmet över deras fantastiska framföranden av frågan ”vad jobbar ni med då?”.

Gro bor i Östra Ämtervik med man och barn idag men bodde på en båt i Oslo under många år. Hon skapar dokumentärfilm, det är hennes grej. Hon frilansar även som filmfotograf (den som bär och filmar med jättekameran) och har bland annat filmat vid OS, Skid-VM, Aktuellt/Rapport, Melodifestivalen och Nobels fredsprisutdelning för att bara nämna lite av hennes förehavanden.

Både Gro och Marléne ser lugna och lagom ut vid en första anblick, men låter man bli att bestämma sig för att de bara är lagom så upptäcker man snart att de mest vågade idéerna bor och lever i dem. De tänjer på gränser i det tysta och skaver förmodligen på mångas föreställningar om vad de borde och inte borde ta sig för. ”Så himla unika verkar de ju inte vara… Det kommer aldrig att funka. Barn har de också. Och för lite erfarenhet. De vet nog inte vad de ger sig in på. Hon ser ju inte direkt ut som…” Men det är alla entreprenörernas (som jag just nämnt), deras livsval och intressen som bidrar till att de och hundratals personer kan försörja sig och sina familjer. Det är inte ”företag” eller ”regeringen” som skapar affärsidéer. Det är inte ”företag” som anställer folk. Det är knäppisar som skapar förutsättningar för det, de som skaver lite grand och utmanar lagomheten. Alla företagare eller entreprenörer jag känner är lite egna. Utåt sett eller i tysthet. De är inte som ”folk är mest”. De håller sig inte innanför de gängse ramarna. De är kanske bara lite mer av sig själva?

Mig veterligen har varje ny generation en mängd nya perspektiv och idéer att tillföra befintliga strukturer, tjänster och produkter. För om denna teori inte var sann skulle vi väl fortfarande rulla stenhjul på åkrarna? Om de äldre alltid vet bäst skulle väl Einsteins pappa skapat relativitetsteorin? Jag tror på 80- och 90-talisterna. Jag tror att de tillsammans med 2000-talisterna kommer skratta åt oss på andra sidan 80-taliststrecken när de läser i historieböcker (eller ser på youtube) om jantelagar, ojämlikhet, gubbvälden, maktspel, misstänksamhet mot nyheter och inskränkthet. Jag tror att vi är chanslösa när det gäller att hänga med i deras tankar, tempo och kompetens. Jag ser faktiskt fram emot att de tar över.

En del klimat tillåter att folk är lite mer av sig själva och tillåter de nya generationerna att göra framsteg - andra gör inte det. Hur är det egentligen i landet lagom? Vart går gränsen för hur egen man får vara?

Entreprenöriellt lärande och vetenskaplighet

2009-11-26T01:40:00.000-08:00

Innehållet i Så tänds eldsjälar (böckerna och utbildningen) är forskningsbaserat i bemärkelsen att entreprenöriellt lärande (EL) bygger på arbetspsykologisk och psykologisk teori som kopplas till pedagogiska välkända modeller, projektledarskap, ledarskap och organisationspsykologi och ekonomisk teori. EL baseras alltså på en tvärvetenskaplig och eklektisk grundidé. Detta kommer att presenteras i ett vetenskapligt paper våren 2010 .

EL baseras på flera beprövade arbetsmodeller och teorier från olika kunskapsfält som integrerats i skolans vardag i ett ”brukar perspektiv”. STE utbildningen upplevs således av deltagaren inte som ”akademisk” utan väldigt pragmatisk. Böckerna är formulerade för att göras lättillgängliga för de arbetslag och skolor som valt EL som en strategi för verksamhetsutvecklingen.

Nackdelen med att formulera sig enkelt och lättillgängligt har redan börjat märkas. Aktivitetsbetonade föreningar och företag använder formuleringar ur vårt material för att underbygga lekar, spel, övningar, workshops och events. Jag kan inte nog betona hur starkt jag tar avstånd från dessa förenklingar. Jag tror att dessa föreningar och aktörer gör ett gott arbete och bidrar med mycket variation för eleverna, men jag uppmanar verkligen till omformulering. Kalla inte ett studiebesök för processorienterad undervisning och använd inte begreppet självkunskap synonymt med värderingsövning. Påstå inte att kreativitetsövningar och deltagande på arbetsmarknadsdagar leder till ökad företagsamhet och marknadsför inte att en skola arbetar utifrån entreprenöriellt lärande om det i själva verket handlar om projektarbete. Påstå inte att arbetspsykologiska teorier stödjer sälj-övningar och att det bidrar till framtidstro hos eleverna. Det är lurendrejeri. Eller bara okunskap?
Please?

Ställ dig inte i vägen – det räcker långt!

2009-05-18T06:35:00.000-07:00

Entreprenöriellt lärande – så svårt ord för att beskriva den mest naturliga processen i världen. Processen som handlar om varje individs sökande efter förståelse för hur saker och ting fungerar, hänger samman och hur man själv är en del av det fenomen man för närvarande undersöker.

Lärande är och kommer alltid att vara spännande och intressant och roligt och naturligt för alla barn – så länge man inte ställer sig i vägen för undersökandet.

Att skapa, att uttrycka sig, att formulera sig, att förhålla sig, att bygga, att prova, att riva att börja om och om och om igen – det kommer alltid att vara det mest naturliga för varje barn – så länge man inte ställer sig i vägen för de kreativa uttrycken.

Men någonstans på vägen har några fått för sig att kreativitet är någonting barn ska lära sig! När ska vi börja lära hundar skälla? Fåglar att flyga? Vatten att rinna? Kreativitetsövningar är nog jätteroliga avbrott i en schemalagd skolvardag för de flesta barn – men inbilla sig ingen att barn lär sig kreativitet genom dessa…

Den som tvivlar på dessa ord kan få en utmärkt övning gratis:
Gå in till en klass och berätta att du bara är där för att hålla dem sällskap. Be dem fortsätta arbeta med vad de nu vill arbeta med. Sätt dig lugnt och greja med ”ditt”. Svara givetvis på frågor och tilltal, som du ju annars gör. Men håll dig ur vägen. Just det – håll dig ur vägen. Ställ dig inte i vägen för deras möjlighet att uttrycka sig, skapa eller ta ansvar och initiativ. Låt dem leda varandra.

Vågar du? Tror du på att de fixar sitt lärande utan dig?

Din inre röst som ropar YES eller njaeeeej eller ALDRIG är mer intressant än den påhittade övningen ovan. Din spontana inre reaktion säger mer än alla de tusen ord du någonsin kan använda för att förklara. Om den lärare du vill vara.

Pedagog som knyter an…

2009-04-01T00:39:00.000-07:00

Entreprenöriellt Lärande (EL) är ett sätt att organisera undervisningen i grund- och gymnasieskolan så att varje elev utgår från sina intressen, drömmar, styrkor och talanger. Lärarnas roll är att skapa förutsättningar för individuellt lärande genom att organisera undervisningen i årsplaner uppdelade i olika projekt över åren. Därefter skapar läraren och eleven individuella projektplaner vilka konkretiseras och följs upp via personliga projektmatriser. Projektmatriserna innefattar dels kunskapsmässiga uppnåendemål för projekten, dels betygsmål och dels personliga erfarenhets- och tillämpningsmål . Detta system gör att elevens skolarbete blir översiktligt för eleven själv i första hand, men även för pedagoger och lärare. Uppföljning blir enklare och vid ev flytt eller överlämning kan man på en mkt precis nivå redogöra för måluppfyllelser och status.
En annan aspekt av EL är relationen som byggs upp mellan elever och lärare. Då det blir ett skifte från förmedlarpedagogik till handledarpedagogik blir relationen mellan elev och lärare mer likvärdig. Relationen mellan elev och lärare fylls av dialoger och resonerande, delaktighet och öppenhet. Relationen blir mer personlig vilket även gör att många samtal blir både djupa och öppenhjärtliga och med råge lämnar samtalssfären för där elev och lärare traditionellt uppehåller sig.
Detta är en naturlig anknytningsprocess. Eleven ges utrymme att ”bonda” med en trygg, trovärdig och likvärdig vuxen – och gör det! Denna (omedvetna) process äger rum även under traditionell undervisning fast med helt annat resultat. Det handlar även om överföringsmekanismer. Elevens (omedvetna) förväntningar, önskningar och behov riktas mot läraren. När eleven ges utrymme att knyta an till stabila pedagoger på ett personligt plan sker ett under. Ett naturligt under. Ett under som vi anser vara varje barns rättighet.
En del pedagoger är inte rustade för denna process och upplever elevernas kontaktsökande och öppnande som betungande. Vi menar att när varje pedagog rustas för detta ansvar – då på allvar tar skolan sitt fulla ansvar. För lärande börjar i djupet av en själv. Knyt an och eldsjälar skall vakna.

Rapport från skolriksdag dag 1

2009-03-24T10:34:00.000-07:00

Dag 1 på årets skolriksdag väcker en del funderingar. Av det som framkommit från de flesta anföranden idag verkar det uppenbart att de flesta står och stampar i ett gammalt paradigm, försöker lösa nya utmaningar med medicin från förr. Göra det gamla lite bättre på ett nytt sätt. Inte göra något nytt på ett innovativt sätt. Mest uppenbart kvar i ett gammalt paradigm var nog managementkonsulten från McKinsey. Ganska typiskt när någon utifrån ska ge sig i kast med att analysera och förklara ett komplext system. Men hur kan det vara så svårt att se? Världen behöver ett helt nytt paradigm när det gäller hur skola organiseras, leds och bedrivs.

Glädjande var mannen från England. Han kostaterar att 98 procent av 12-åringarna i England vill nå goda resultat i skolan, men bara 38 procent ser fram emot att gå dit. Antagligen är det snarlika procentsiffror i Sverige. Hur kan det vara så svårt att se att det är den grundläggande motivationen hos eleverna som behöver få de primära förutsättningarna.

De idéer som utredare Franke presenterar lämnar föga förhoppning. Javisst, problembilden är uppenbar - men lösningsförslaget lär inte fungera. Elevernas motivation nämns inte en enda gång. Ändå är det elevers motivation som nästan alla lärare ser som sin största utmaning.

Skolkris eller inte…

2009-03-24T09:22:00.000-07:00

Att bli sedd som individ är så grundläggande för vår hälsa, vårt välbefinnande och för vår förmåga att agera konstruktivt i livet och i arbetslivet. Så också i skolan. Att bli sedd som individ är så grundläggande att om vi inte blir sedda så brakar vi ihop. I en fragmentarisk tillvaro hinner vi inte se varandra, vi hinner inte få vårt behov av att bli sedda (villkorslöst) tillgodosett. En del får svåra symptom andra lättare. I skolans värld så skär sig 2 flickor i klassen, en har ätstörning, enligt RUS-RIKS. Då har de inte nämnt hur många som har en alkoholiserad förälder, en deprimerad förälder, en kriminell förälder, en arbetslös förälder eller en helt frånvarande förälder. De har heller inte nämnt hur många som upplever prestationsångest, utseendekomplex eller rädsla för att gå till skolan p g a utanförskap och/eller mobbing. Under de senaste 10-20 åren har dock flera rapporter visat att det blivit vanligare att ungdomar är nedstämda, är oroliga, har svårt att sova och har värk. I den allmänna debatten beskrivs besvären ofta som tecken på stress. (SOU 2006:77)
Att lågt välbefinnande, bristande sociala nätverk, bristande stöd hemifrån ofta resulterar i frånvaro, lägre betyg, bristande engagemang i skolan och/eller avhopp är ingen nyhet. Som svar på detta menar somliga att hårdare tag vore på sin plats. Andra förordar tre terminer istället för två. Fler betygssteg är ytterligare förslag som utreds.
Märkligt. Vad är det som inte är tydligt? Vem/vilka är det som inte ser?

Motivation - den största utmaningen

2009-03-23T05:44:00.000-07:00

Pedagoger genom alla tider vittnar om att elevens motivation är det absolut mest grundläggande för allt lärande. Genom att utgå från det vid skapandet av en ny skolreform skapas de bästa förutsättningarna till en långsiktig lösning. Alla pedagoger torde instämma i att de vill ha motiverade elever och då helst elever med en långsiktig inre motivation. Men frågan är om nuvarnade system skulle kunna hantera en sådan situation. En elevgrupp som har motivation är för de flesta enkel att hantera så länge gruppen är motiverad för samma sak och helst samma sak som den som leder. Men en grupp där varje deltagare har en egen motivation ställer helt andra krav. Krav på ledning, organisation och varje enskild elevs kompetens att driva sitt lärande framåt. Men när det är på plats kommer vi att ha en skola där alla elevers ämneskunskap går på djupet, samarbetsförmågan ökar, ansvarstagandet blir naturligt, handlingsviljan ökar, mm. Så en skolreform för 2000-talet behöver inbegripa en förändring av skolans organisation, alla medarbetares förhållningssätt, ett systematiskt användande av relevanta strategier, mm. Och en utgångspunkt där all planering utgår från att eleven är i centrum. Kanske behövs inte så stora förändrignar av styrdokumenten, men däremot i anvisningarna till hur de ska implementeras.

Elevers ansvarstagande

2009-02-03T12:24:00.001-08:00

De elever som erfarit entreprenöriellt lärande lyfter ofta fram att betydelsen av att ta ansvar får en ny innebörd. Deras tidigare erfarenheter av ansvar förknippar de med att komma i tid, ha rätt böcker och en penna med sig, ha lämnat in uppgifter i tid, etc. Nu breddas innebörden till långt mer omfattande områden som även innefattar andra människor i olika sammanhang. Även det personliga ansvarstagandet får en annan betydelse i termer av vikten av att lyssna på sig själv och sina egna förutsättningar. Det handlar om att göra sig själv till nytta för andra, att komma till sin rätt. Undersökningar i dagens arbetsliv visar att den vuxna befolkningen i anmärkningsvärt låg grad upplever att de kommer till sin rätt. Under 20 procent av den yrkesarbetande befolkningen upplever att de i sitt arbete får använda sina styrkor och därmed komma till sin rätt. Detta är ett enormt resursslöseri. Det krävs ett personligt ansvarstagande och kompetens som utgångspunkt för att kunna komma till sin rätt och det krävs att människor får visats i system som tillåter att de kommer till sin rätt. Entreprenöriellt lärande är ett sätt att tillhandahålla bägge dessa förutsättningar.

Entreprenöriellt lärande passar alla!

2009-01-28T01:05:00.000-08:00

En av hörnstenarna i entreprenöriellt lärande är att skapa ett klimat i skolan som på ett konkret och tydligt sätt stimulerar elevens inre motivation. Ibland får vi hör att entreprenöriellt lärande inte passar alla elever. Men frågan är om det är ett korrekt uttryck? De flesta som säger så stirrar sig blinda på att entreprenöriellt lärande skulle vara entydigt med projektarbeten (eller nån annan metod) i alla ämnen, det menar inte vi. Ett resultat av entreprenöriellt lärande är alltid inre motivation, så uttrycket måste i så fall formuleras om till: ”Inre motivation passar inte alla elever”. Då blir det uppenbart va? Så klart att entreprenöriellt lärande passar alla. Däremot kan det ta olika lång tid för olika elever innan den inre motivationen dominerar och det kan krävas en lång rad olika strategier för att nå fram.

Hur kan det bli fel?

2009-01-24T02:07:00.000-08:00

Ibland möter vi skepsis och tvivel både i lärarkollegiet och bland föräldrar. Frågor som ”men hur vet vi att eleverna lär sig något?”, ”hur vet vi att de får med sig det de ska?”, ”tänk om de missar något?”. Någon annan tvivlar på att ”svaga” elever verkligen klarar ta ansvar för sig själva och sina studier.
Igår satt jag med i ett utvecklingsråd där elever, pedagoger och näringslivsfolk möttes för att diskutera utvecklingen av ett program med entreprenöriellt lärande som bas. Eleverna – de var sex stycken – var de mest dominerande om man bortser från ordföranden. De kom med mest konstruktiva förslag gällande marknadsföring och kommunikation. De hade otroligt mkt synpunkter och förslag på hur informationen bör vinklas för att föräldrar och andra skall förstå hur de arbetar i programmet. En kille som kom till programmet oerhört skoltrött efter 9 års tragglande uttryckte sig såhär ”utan den här arbetsformen hade jag aldrig fått den drivkraft jag har idag, nu tar jag ansvar för mig själv”. På sin APU-tid driver han ett personligt projekt där han förverkligar en dröm; att skriva en bok. Under tidigare 9 års skoltid hade han knappt skrivit en A4-sida text i följd. En annan mycket högpresterande ung dam sa att under hela sin tidigare skoltid hade hon varit en riktigt högpresterande ”pluggis” med mycket prestationsångest. Idag drev hon sina projekt baserade på sitt stora intresse för juridikfrågor, hade kontakt med flera jurister (som bollplank) och gjorde egna besök vid tingsrätten.
Hur kan det bli fel när man utgår från elevers drömmar, intressen och styrkor i en integrerad ämnesundervisning? Jag skulle så gärna vilja ha en preciserad bild av det som riskerar bli ”fel”? För i samtliga fall som vi har erfarit har ”resultatet” blivit enormt drivande och motiverade elever som fördjupar sig i sina intresseområden medan klassiska ämneskunskaper ”följer med på köpet”. Ämnena och lärarna har blivit en resurs där elever hämtar stoff och får vägledning för sina arbeten. Hur kan det bli fel? Snälla berätta!

Motiverade elever omöjligt i traditionell skola

2009-01-20T03:51:00.000-08:00

Idag verkar de flesta pedagoger vara ense om att den största utmaningen i det dagliga undervisningsarbetet är att locka fram elevernas motivation. Tyvärr är detta en omöjlig uppgift i det traditionella skolsystemet som kännetecknas av en undervisning som är ämnesisolerad och snuttifierad i korta lektioner mellan 40-100 minuter. Hur skulle det någonsin vara möjligt för en 14-åring att under en vecka vara motiverad för 16 olika ämnen utportionerade i kanske 25 lektioner som leds av olika personer? 40 veckor om året. Men lek med tanken, vad skulle hända om eleverna var motiverade? Ja, så länge alla elever är motiverade för samma sak och då helst samma sak som läraren så är det en tacksam situation. Men det kommer aldrig att hända. Den enda hållbara motivationen är den inre motivationen. Den kännetecknas av att ta utgångspunkt i den enskildes personliga förutsättningar såsom intressen, drömmar, känslor, tankar, idéer, etc. Det faller på sin egen orimlighet att den inre motivationen skull kunna administreras och ledas i det klassiska skolsystemet. Därför behövs ett radikalt paradigmskifte i hur en skola organiseras och hur undervisningsarbetet bedrivs. Det är precis det som entreprenöriellt lärande handlar om! Är det inte dags nu? Har inte tillräckligt många pedagoger bränt ut sig och tillräckligt många elevers entusiasm slocknat?

Rätt träning?

2009-01-14T01:47:00.000-08:00

För varje komplext problem finns en lösning som är enkel, lättillgänglig och fel.

Med det skrivet vill vi säga att entreprenöriellt lärande, enligt vår definition, inte är alldeles enkelt att lära sig. Det är inte lättillgängligt och det tar lite tid innan man som pedagog har ställt om. Varför är det inte enkelt och lättillgängligt? För att vår definition handlar om att sätta sig in i hur vi förstår det "mänskliga psyket" och mänskligt lärande utifrån ett humanpsykologiskt, biologiskt och ett psykodynamiskt perspektiv - snarare än ett betingat.

Ur ett arbetspsykologiskt perspektiv bygger vi upp stödverktyg för hur vi stimulerar och stöder varje unik individ. Det är komplext - men om ett tag är det inte svårt. När den gamla mallen för hur en lärare ska vara, bete sig och tänka är lagd på hyllan kommer entreprenöriellt lärande kännas tryggt och komfortabelt. För vår idé är att i en klass om 30 individer ska ingen behöva behandlas lika. Det finns inget så odemokratiskt som att behandla alla lika...

Entreprenöriellt Lärande - en distinktion!

2008-09-25T05:39:00.000-07:00

Svensk skola och svenskt utbildningsväsen har en lång tradition av att lära elever kunskaper. Många studier indikerar trots detta att vårt skolsystem i hög grad misslyckas med detta uppdrag. Många elever går ut grundskolan utan fullvärdiga betyg och många är skoltrötta vid tidig ålder. Ohälsorapporter duggar dessutom tätt och parallellt går många direkt från gymnasiet in i arbetslöshet. Detta får konsekvenser på hela samhället. Problembilden är mångfacetterad. Fler välutbildade individer behövs inom de flesta yrkesområden. Men ännu viktigare är att fler välutbildade behövs med vilja och kompetens att utveckla och förverkliga idéer; inom befintliga företag och i nya företag i samhällets alla yrkeskategorier.

Entreprenörskap i skolan är inte samma sak som Entreprenöriellt Lärande. Entreprenörskap i skolan åsyftar ofta aktiviteter och projekt där studenter och elever 1) tränas i eller få prova på att driva låtsasföretag eller 2) tillfälliga projekt för att ge erfarenheter av och kunskaper om egenföretagandets villkor.

Entreprenöriellt lärande är former som stimulerar elevers entreprenöriella kompetenser, dvs varaktiga kompetenser som leder till ökad motivation, ansvarskänsla och framtidstro samt förmåga att göra sina kunskaper tillgängliga på en reell arbetsmarknad. Det handlar om ett tredje perspektiv 3) kompetenser för entreprenörskap. Samtliga perspektiv är värdefulla, men distinktionen är väsentlig att göra av flera skäl.

Det finns flera organisationer, statliga och privata som stöttar nyföretagande och företagsutveckling i Sverige. Flera organisationer, skolor och universitet stöttar kunskapsutveckling i entreprenörskap; Drivhuset, Ung Företagsamhet, Finn upp, Framtidsfrön, Communicare mfl. Detta är organisationer som främjar såväl kunskap om företagande/idéutveckling/entreprenörskap som kunskap i företagande/idéutveckling/entreprenörskap. Men ytterst få aktörer erbjuder stöd för att stimulera entreprenöriellt lärande eller träning för entreprenörskap.

Träning för entreprenörskap (entreprenörsanda) innefattar en förberedande träning för att utveckla de attityder, förmågor och förhållningssätt som genererar ett dynamiskt tänkande och handlande. Skolans strävansmål är för många lärare svåra att uppnå, då de upplevs som diffusa och många saknar arbetssätt och strategier för att arbeta aktivt med dessa. Att stimulera entreprenöriellt lärande är detsamma som att arbeta med skolans strävansmål då det handlar om att omsätta kunskaper till kompetenser. Entreprenöriellt lärande är alltså en strategi och struktur och samtidigt en pedagogisk form för att arbeta med skolans strävansmål. Självkunskap är den kärna allt lärande vilar på. (Läs mer om Självkunskap i boken ”Så tänds eldsjälar”.) Träning för entreprenörskap skapar en grogrund för nya försörjningsmöjligheter och fler människor som använder sin drivkraft. Betoningen ligger på försörjning i alla dess former, snarare än att enbart uppmuntra till att starta företag. Denna sorts träning för att stimulera entreprenörsandan och förlösa eldsjälar är ett långsiktigt arbete som inte skall blandas ihop med kortsiktigare inspirationsaktiviteter eller projekt.

Kompetenser för att gå ut i arbetslivet och bidra med konkurrenskraftiga idéer är bland de viktigaste kompetenserna för en individ att besitta för att fungera på arbetsmarknaden. Men vi ser bristen av denna långsiktiga kompetensträning överallt i samhället idag. Detta perspektiv är relativt outforskat och mycket eftersatt i Svenska skolor och bland arbetsmarknadsaktörerna som skriker efter nya lösningar för att dämpa den trista utvecklingen. Därför ser vi ett stort behov av vår verksamhet som stödjer utbildningsväsendet samt arbetsmarknadsaktörerna i arbetet med att vända denna negativa trend, som de pga sin tradition, mer eller mindre medvetet bidrar till att upprätthålla i dagsläget.

Drömteorin

2008-06-28T12:27:00.000-07:00

Är det svårt att drömma?
För knappt en månad sedan vinkade vi iväg de elever vi följt under tre års tid. Den första gruppen av elever som lämnade det gymnasieprogram vi medverkat till att starta. Den första årgång elever som kanske i högst grad i Sverige (och t o m i världen) arbetat och studerat under former för entreprenöriellt lärande. Det var både underbart och vemodigt för oss såklart. Vi har delat så mycket erfarenheter och utvecklats så mycket tillsammans. Dessa elever har gjort avtryck i skolsverige genom sina upptåg; de startade ett företag som finansierade resor till England, Indien och Österrike, skrev en bok om sig själva som de själva publicerade den och sålde slut. De har föreläst inför och utbildat tusentals pedagoger i Sverige och i Norge. Under trean lade de upp sina studieplaner nästan helt på egen hand utifrån sina intresseområden. Flera arbetar nu med att förverkliga och fördjupa dessa områden efter gymnasiet! Nu nämner vi endast deras prestationer fastän deras personliga resor är än mer värda att lyfta fram – men det vill vi inte göra utan deras medgivande så vi väntar med det till ett senare inlägg.

En av de sista dagarna innan examen satte vi oss på en strand och pratade om framtiden. Om drömmar om framtiden. Vi tänkte prata om drömmar om framtiden rättare sagt, men när vi ställde frågan om och om igen och ingen började prata, då frågade vi varför de inte svarade. Till vår förvåning sa en av dem; ”Det är så svårt att drömma”! Till vår stora förvåning så nickade de övriga instämmande!

Sveriges mest entreprenöriella elever säger att det är svårt att drömma. Så är det ställt i Sverige idag. Så bra mår Sverige idag. Jajemän pedagoger och politiker, vad drömmer ni om att ge eleverna för utmaningar imorgon? Fler prov? Hårdare tag? Tydligare regler? Kvarsittning?

Vi har formulerat en hypotes kring drömmande och drömförverkligande. Vi är nämligen helt övertygade om att vi alla lever ut våra drömmar om oss själva och våra möjligheter till förverkligande. Vi är bara olika medvetna om hur vi drömmer och vad som är en dröm. Det kan låta provokativt om man är oförsiktig i formuleringen, men lika provocerande som det kan låta, lika stora är väl möjligheterna om man tar denna hypotes på allvar? För, vad drömmer folk om egentligen? För sig själva, familjen och världen? Och hur stort utrymme får drömmarna till vardags? Hur stort engagemang läggs i drömmandet? Hur ofta drömmer gemene man? Hur ofta ventileras drömmarna högt? Var? Vid middagsbordet? På jobbet? I fyllan och villan? Tar folk sina drömmar på allvar eller väntar man på att de ska klinga av så att man inte behöver tänka på att man egentligen kunde ha det på något annat sätt? (Att Svenskar inte är nöjda med de liv de lever det vet vi nämligen redan, annars vore det trevligt om det vore svaret på varför vi i landet inte förverkligar våra drömmar i högre grad.) Drömmandet går nämligen i ”arv” från generation till generation så att inte ta sitt drömmande på allvar är enligt oss högst oansvarigt. I synnerhet om man är förälder, pedagog eller om man på något sätt verkar i en ledande position för andra människor. Och vem gör inte det?

En vän frågade oss en gång ”hur kommer det sig att ni lyckas med era idéer en efter en efter en?”. Då svarade vi att ”vi tror att alla uppfyller sina idéer och visioner om sig själva. Så det handlar om att vara medveten om vad man fyller sitt sinne med för idéer och innehåll…” Om man tänker ”jag längtar efter att… men jag borde… och så ska jag ju… och egentligen har jag det ju rätt bra, så jag ska inte klaga”. Vilket händelseförlopp följer då därpå? Och än värre… Om man inte ens reflekterar över att man faktiskt ”drömmer” såhär om sig själv… Vad blir följden då? Vi tror att konsekvensen blir att man snubblar sig fram och ”tar det man erbjuds längst vägen”. Och det är ju så det ser ut i Sverige idag! De flesta lullar på o nöjer sig med att inte drömma tydliga drömmar och fortsätter med att förverkliga dessa otydliga drömmar om sig själva…

Hur vet man att man vet något? Det är när man vågar drömma det man inte vet är möjligt och därefter åstadkommer det man tror är möjligt.

Svårt att förstå vår drömteori? Okej:
Om du frågar någon efter 10 äpplen och sen tänker ”men jag är bara värd 8 och du borde behålla två själv och kanske lägga undan ett ifall något händer”, då kan du lita på att du kommer stå med 5 äpplen i handen, vilket ju inte är ett dåligt utfall, men likväl är det hälften av vad du drömt om och frågat efter... Applicerad på livet betyder detta att du själv avstått från halva din dröm, eller halva din potential – och du förhandlade ner den helt själv!!!

Vi insåg detta rätt nyligen… att vi faktiskt levt i drömförverkligande under större delen av våra liv. Att vi alltid hållit dörrarna öppna för möjligheter och stängt dörrarna för andras ”men” och ”måsten” och ”går inten”. Och på det viset har alla möjligheter fått relativt fritt spelrum att förverkligas. Vi är säkra på att det är en naturlag, hur skulle vi annars kunnat förverkliga allt vi drömt om trots att så många sagt att det vi vill åstadkomma är omöjligt?

Var inte blyg när du drömmer
Viktigt att tillägga är att vi ju inte är några ”supermänniskor”, vi är som helt vanligt folk i Sverige. Ja fast vi är RIKTIGA drömmare J Vi är lite blyga som individer, men vi är inte blyga när vi drömmer. Vi ser till att drömma varje dag och är tydliga när vi drömmer. Och på så vis förverkligas allt vi drömmer om. Vi kan inte sluta drömma när skolan och världen ser ut som den gör. Kan du?

We have a dream – what’s yours?
www.drömstart.nu

Varför Entreprenöriellt Lärande?

2008-03-26T13:46:00.000-07:00

Så ofta får vi frågan; varför ska pedagoger jobba med entreprenöriellt lärande, alla kan ju ändå inte bli företagare... Så låt oss svara på frågan åter en gång.

För över hundra år sen när skolan blev obligatorisk så kännetecknades hela samhället av utifrånstyrning. Kyrkan styrde samhällena. I de hierarkiska leden styrde cheferna. I skolan styrde rektorerna och lärarna. I familjerna styrde fäderna osv. Var sak på sin plats, var man på sin plats. ordning och reda. Tydliga belönings- och bestraffningssystem. Snabbt och enkelt summerat. Att skolan utformades utifrån principer för yttre motivation är alltså ingen slump. Folk behövde bli belönade eller bestraffade i skolan för att förstå sin position i klassen och principerna som gällde i arbetslivet. Lydnad, underordning och respekt för överordnade var självklarheter. Det gällde att ligga i och kämpa för att vinna någons gunst. "Slit ger lön för mödan". Det var när någon annan uppmärksammat ens "slit" som man kunde avancera sig framåt, uppåt på en eventuell karriärstege. Förutsatt att du tillägnat sig rätt kunskaper. Skolan fungerade utmärkt som en slags fostrare och sortering av människor. "Rätt man på rätt plats". Arbetare hit - tjänstemän dit. Du duger - du duger inte. "Här får du ett jobb". Von Ûber har talat... Ur den tidens behov föddes den tidens väl fungerande skola!

Idag är kyrkan som värderingsförmedlare utbytt mot media. Sliter du ut dig på en arbetsplats kommer snart någon annan frisk fläkt och ersätter dig. Lägger du 5 år på att utbilda dig så behöver du veta vad du vill med utbildningen, för det kommer ingen och talar om för dig vart du är på väg! Ingen kommer och plockar upp dig efter studierna och "ger dig ett jobb". Din Framtid ligger i dina händer. Förutsägbarheten i de Svenska systemen har under de senaste 20 åren helt uppluckrats och tittar man på arbetsmarknaden så är sannolikheten att du ska jobba på samma ställe i mer än 5 år i sträck tämligen låg idag. Sannolikheten att du klarar dig på EN utbildning hela ditt yrkesverksamma liv är i princip obefintlig. Färre jobbar mer, fler jobbar mindre. Många jobbar på konstiga tider. Det är helt nya villkor för att leva ett yrkesverksamt liv helt enkelt! För att vara attraktiv som kollega, anställd eller leverantör av tjänster eller produkter och för att INTE vara utbytbar på arbetsmarknaden, för att inte duka under av utmattning och för att faktiskt ha riktigt trivsamt i detta myller av möjligheter behöver dagens elever tränas i att finna sina personliga drivkrafter och sig själva i allt det här. Hur de ska hantera livet och yrkeslivet och hur de faktiskt kan komma till sin rätt.
DET är vad entreprenöriellt lärande handlar om.

Att då förlita sig på yttre motivationsfaktorer som pedagog; att fortsätta att värdera elevers prestationer snarare än att lära eleverna värdera sina egna insatser, att belöna istället för att låta eleverna reflektera över sitt lärande, att dela ut en massa uppgifter istället för att låta eleverna söka utmaningar och därefter att mäta antal "rätt" på ett prov och fostra eleverna att tro att en massa MVG i betygen leder till framgång i arbetslivet är orättvist och helt vilseledande!

Entreprenöriellt Lärande handlar inte om att "flumma runt i oreda" utan är en annan väg till kunskap än traditionell inläsning/inlärning. Entreprenöriellt Lärande är en väg till självkunskap. Och självkunskap är en förutsättning för inre motivation. Inre motivation för lärande ger personlig och erfarenhetsbaserad kompetens och är en oumbärlig förberedelse för vår tids arbetsliv och vår tids utmaningar.